Ett litet bidrag till kännedomen om den närvarande sinnesstämningen i Danmark lemnar följande artikel i den mycket spridda tidningen ?Dagstelegrafen : ?Förlusten at Als är sorglig i och för sig. Den blir ännu sorgligare derför att dermed många förhoppningar försvunnit om att ön såsom militärisk position skulle kunna bidraga icke obetydligt till landets örsvar. Den hastighet, hvarmed våra fiender bemäktigade sig ön, har naturligtvis måst verka nedslående på sinnesstämningen, isynnerhet derför att den hos många har väckt tvifvel om möjligheten för oss att försvara Fyen. Underliga rykten och ungerliga förslag hafva korsat hvarandra i dessa dagar — rykten om ett möte af börsmän i afsigt att vinna opinionen för freden och helstaten (liksom det stode i någons mekt att bibehålla denna); rykten om direkta underhandlingar med Preussen; förslag om att söka fred mot afstående af hela Slesvig, ja till och med förslag om anbud att med hela riket ingå i tyska förbundet (eller snarare i Preussen) såsom dess amiralstat. De som talat om att göra ett sådant anbud som det sistnämnda hafva säkerligen icke menat hvad de sagt. De vilja att regeringen skulle göra det som ett hot för att sätta vestmakterna och SvergeKorge i rörelse, och det kan icke nekas ett det är särdeles egnadt dertill. Ty vi inse icke hvad som skulle hindra ryssarne från att samma dag det skedde rycka in på den skandinaviska halfön och bemäktiga sig den; men deremot se vi mycket som måste rentaf uppmuntra, ja tvinga dem dertill. Finge Tyskland Danmark och finge Ryssland den svensk-norska haliön, så skulle Europas ställning blifva till den grad förändrad, att makten skulle falla från vestmakterna och till de två förstnämnda stateroa. Men vi måste dock bedja dem som tänka på sådana experimenter att besinna i hvad ställning vi skulle komma, om man toge oss på orden, och dernäst att lägga märke till att vi kunna blifva tagna på orden — och det utan stor svårighet. Vi hafva då visserligen gjort ?de neutrala? — naturligtvis på Ryssland när — så stor skada som det stod i vår makt, och vi ha gifvit våra bröder hinsides sundet? dödsstöten, men — blott genom att först mörda oss sjel såsom folk. Vi skulle då handla ungetär som japanesarne, hvilka, när de blifva förnärmade, sjelfva skära upp magen på si för att hämnas på den förnärmande, hvilken då efter landets bruk är förbunden att likaledes skära upp sin mage. Låtom 033 fördenskull icke tänka på sådana förtviflade gerningar!?