flyta, innan eskadren efter en sådan ordres utgående ånyo kan hinna att samlas. Als kan vara förloradt, Fyen besatt, långt inaan Sverges och Norges förenade flottor kunnat öfverföra en enda man till öarnes försvar. Landtarmen är likaledes hemförlofvad från sina spridda regementsmöten, och på kortare tid än en månad är det icke tänkbart, att äfven en mindre krigsrustad styrka kan blifva disponibel. Har Sverge skäl att visa detta stoiska lugn? Ar denna djupa säkerhet berättigad? Bör icke äfven den mest förstockade flegmatiker finna, att de närmaste veckorna bära händelser i sitt sköte, gent emot hvilka han måste medgifva, att freden, den måste vara än så kär, måste uppolfras? Konferensen har icke ledt till det resultat, som med densamma åsyftades. Den har icke lyckats åstadkomma en antaglig fred, men den har haft det goda med sig, att de tyska anspråken blifvit ljudligen uttalade, och de neutrala makternas ställning till stridsfrågan klar och bestämd. Ingen fordrade af Sverge, att det skulle ensamt lägga sitt svärd i vågskälen för att upprätthålla en europeisk ordning, hvilken det beseglat i förening med samtliga stormakterna. Men om vi nu skola slåss, är det icke för Londontraktater, icke för Kristian IX:s erfsrätt i Holstein och Lauenburg, det är uteslutande för Danmarks sjelfständighet och vår egen framtid. Vi stå således nu på den punkt, der vi icke kunna urskulda vår likgiltiga äskådareroll med några europeiska förhållanden, som skulle göra vår inblandning omöjlig. Londontraktaten, Europas sanktion på danska monarkiens integritet, är förklarad af noll och intet värde, och Danmark har gifvit sitt bifall dertill. Den europeiska fråga, som uppstod vid Fredrik VII:s död, är redan utagerad, men den rent nordiska återstår, buruvida tyskt våld och tysk list skola tillskansa sig ett nordiskt område. De skäl, som förlidet år dref vår regeving till att underhandla om ett försvarsförvund med Danmark, qvarstå alla. Enda skilnaden emellan nu och då är att de blifvit ytterligare skärpta genom det sista halfÅrets händelser... Den eventualitet, för hvilken alliansen skulle slutas, har redan inIräffat. Det danska Slesvig är icke längre blott hotadt, det är i verkligheten angripet, och skall tillika med måhända ännu nera gå förloradt, om Danmark lemnas åt sig sjelf. Ar det då för mycket, om vi säga, att elfte timman är inne att häfda vår rätt och vår ära? Dröja vi längre, skall ntet återstå att försvara.?