fraga nuruvida Fetier: egde Xxunskap om edens vigt; hvarjemte. ordföranden yttrade att det synfez som om vittnet ville fördölja ätskulligt för att dermed tjena D Eriszo. Hustru Mild, hvilken i tre år varit bosatt vid Kihl och som tvättade åt Greta sedan denne lemnat sin befattning såsom ladugårdspiga, hade under sommarens lopp trott pig finna att Gretal he var hafvande. En gång hade hon frågat denne hur det kom till. att fon var så blek, hvarpå Greta svarat: tDet är jag alltid om sommaren. Något vidare tal om saken hade ej förefallit. Den 26 Sept. hade vittnet uti tvättstugan frågat Petter hur det var med Margret efter hon ej synts till. Petter hade derpå genmält: Madam vet inte hvad här har händt! — Greta har väl inte heller födt en pojke; ty det vore väl för bitti, invände hustru Mild; — Jag trodde redan i midsomras att det var på tok, fortfor Petter; men hvarken grefven eller Greta ha sagt någonting? — ?Då tor, di väl att Petter inte förstår någonting. — Åh så dumma kan di väl inte vara.? På aftonen samma dag hade Petter ånyo kommit in i tvättstugan samt dervid utropat : Åja Få sådant folk det der är! nu rustar di till som 1 skulle ämna bränna upp barnet.? ?Hur kan Petter säga så? invände hustru Mild. Jo, grefven bär in ris.? Petter nekade helt och hållet till att hafva fällt dessa yttranden. Klockan 2-tiden samma natt hade hustru Mild varsnat att det lyste i fönstren till grefvens en trappa upp belägna förmak samt att detta eldsken fortlarit. till klockan omkring 3. (DErizzo uppgaf i sin berättelse att han den ifrågavarande natten legat i samma rum som Margret, nemligen på nedra botten). Hustru Mild hade vid omvittnade tillfället tillkallat sin min, hvilken jemväl iakttagit detsamma som hon. Hustru Mild berättade vidare att, då hon till Petter yttrat: ?tänk om det nu blir rättegång om det här?, hade denne svarat: di kan ingenstans komma; ty det är ingen som vet någonting mer än madam Molin, och mitt nej betyder mer än hennes ja; ty hon är bara ett halft skäl.? Petter nekade äfven till att ha haft dessa yttranden. Torparen Molin berättade att han förlidne år blifvit förbjuden att uppgräfva en rabatt uti trädården; men sedan det nu blifvit annan egare ade denna rabatt uti vår blifvit uppgräfven och dervid hade Molin påträffat en samling ben och som han tyckte var det fötterna af skelettet han först varseblef, men under gräfningen hade benen blifvit söndersmulade, emedan de varit multRade. Dessa ben hopsamlades sedermera och inJades i länsmannens närvaro uti ett paket som förseglades. (Desamma som sedermera blifvit af professor Wistrand undersökta.) Tillfrågad iafseende å det hot som grefven skulle tillåtit sig mot Molin, förmälde denne att han velat flytta, men icke kunnat erhålla sina betyg, hvarför han i harmen yttrat till Petter: ?hvad som har varit ij mörkret skall komma i ijuset. Molin hade härefter blifvit till grefven uppkallad, hvarvid denne uppbragt och hotande yttrat: ?det är lögn att Greta fått något barn. Vi ha förut i förbigående uti referatet omförmält att grefve DErizzo skulle ha andra natten efter förlossningen nedgräft barnet i trädgården. Enligt hans egen berättelse under ransakningen, hade han den ifrågavarande natten först gått till hvila, men icke kunnat sofva, emedan han besvärades af liklukten. Han kom då att tänka på nödvändigheten att gräfva ned liket, och som han icke trodde någon af sitt folk härtill vara nog fördomstri gick han sjelt ut i trädgården och gräfde med en derstädes mot ett äronträd stående skyffel en grop, hvari han nedade liket. Der fanns ingen skyffel förklarade Molin med mycken säkerhet. å fråga om grefven icke, förrän han besvärades af lukten, tänkt på hvar han skulle göra af fostret, svarade han likasom Greta att han ej fänkt något derpå. I tanke att möjligen kunna få reda på några gvarlefvor af liket hade landshöfdinge-embetet beordrat länsman Collenius att sistlidne lördag infinna sig vid Kihl och der vara grefve DErizzo till möte för att erhålla anvisning om den plats, der fostret blifvit nedlagdt; men denna order hade kommit länsmannen så sent tillhanda, att han icke kunde komma till Kihl på lördagen. Men enligt hvad hr Möller vid ransakningen upplyste, hade han och DErizzo på tu man hand verkställt undersökningen, hvilken tillgått gålunda, att de på den af grefven anvisade platseu påtat med sina käppar uti jorden, dock utan att kunna påträffa någon öfverlefva hvarken af liket eller lakanet. Jag kan derföre icke förklara saken på annat sätt? — slöt hr Möller — än att räfvar eller andra odjur troligen ha gräft upp fostret.? PNej, men nu tror jag att herm talar osanning, inföll vittnet Molin med samma lugna tvärsäkerhet som förut. Det förefaller mig som om herrarne bort vara angelägna om att verkställa en ordentlig under-, eökning, invände ordföranden. Det hade väl kunnat gå an att tillkalla någon annan p när allmänna åklagaren icke kom tillstädes. Hrr DErizzo och Möller invände härvid att det icke funnits någon att tillgå för tillfället. Äfven häruti motsades de af Molin. Denne, som under den tid DErizzo egde Kihlvar trädgårdsarrendator och äfven nu, ehuru torpare, sköter ädgården, förklarade jemväl och på det bestämdaste att han, som på våren iordningställt hela trädgården, kunde intyga att icke på något ställe derstädes funnits spår efter någon grop eller någon gräfning, hvilket ovilkorligen bort vara händelsen, alldenstund den omtalade gropen skulle blifvit gräfd på hösten och uti gräsvall. Hr Möller anförde att den af DErizzo utvisade platsen vore mycket sumpig och trodde att spåren efter gräfningen derigenom lättare försvunnit. Molin vidhöll likväl sin berättelse, tilliggande att han sednast dagen före ransakningen gjort undersökning i trädgården, på anmodan aflänsmannen, som varit ute vid Kihl på måndagen för att anställa undersökning; men då måst afstå derifrån, i anseende till det dåvarande regn; rädret. Ransakningen var härefter slutad och domhafvanden tillfrågade länsmannen om han hade vågon vidare bevisning att förebringa, hvilket lenne nekande besvarade, hvarefter han öfveremnade målet till domstolens pröfning, under yrkande att anklagade Margreta Andersson måtte lömas till ansvar för det hon i enslighet framfödt foster och lagt detsamma å lönn, samt refveT DErizso att stånda ansvar för det han i sådant brottsligt förfarande henne biträdt. Hr Möller bestred detta, under förklarande att, enligt hvad ransakningen utvisat, hade den unklagade icke födt i enslighet och icke heller ördolt sitt hafvandeskap, att hon icke utbasuerat detsamma till hvar man borde icke kunna äknas henne till last, emedan ett sådant förfaande icke varit förenligt med qvinlig blygsamret. Det återstod således påståendet att hon apgt sitt foster å lönn; men lagen stadgar derör icke något ansvar då det gäller dödfödt foter. Med stöd häraf fann hr Möller sig böra ka att Margreta Andersson måtte frikännas och let på ett sådant sätt att hvar man kunde inse utt angifvelsen mot henne varit obefogad. Efter en längre öfverläggning afkunnade domtolen följande: Utslag: Ehuru Margareta Andersdotter, hvilken genoni loflig beblandelse blifvit hafvande, till last ligfer, att, ändock hon af de värkar, som under vatten till d. 26 Sept. sistl. år börjat och efter kand — blifvit våldsammare, bort inse, att varnsbörd förestod, icke hafva i tid påkallat qvin4 CA A — ad DD Ao mv igt biträde, hvaraf händt att hennes foster rean hunnit framfödas innan hustru Christine