Några synpunkter i fråga om vår politik. I. Om anledvingarne till omslaget i vår politik. Det finnes väl knappt någon svensk man, som ej anser att det under gynnsamma förhållanden varit önskligt att vi kunnat bistå Danmark i närvarande krig, samt att vi dertill hade, åtminstone till en viss grad, en moralisk lörpligtelse såväl för stamfrändskapens skull och våra egna intressen, som ock isynnerhet för konseqvensens skull i vår politik, som, sedan den under många år till rädt den vändning i den danska politiken, som varit en väsentlig anledning till kriget, slutligen tyckes gerxom underhandlingar om eft försvarsförbund hafva erkänt äfven sin ansvarighet för följderna häraf. Så långt är man ense, men härefter dela sig meningarne, efter hvud vi kunnat förstå, i tre olika skiftningar. Anlingen gillar man regeringens föregående politik och dess åtegna förpligtelser, men ogillar att man ej upp fyllt desamma, eller också ogillar man den hållning vi från början intagit, men anser det oförenligt med vår heder att ha ryggat tillbaka för följderna, eller för det tredje — vare sig man gillar eller ogillar premisserna — anser man det hafva varit ursäktligt och berättigadt att vi dragit oss tillbaka på grund af många vigtiga anledningar. Det är dessa puledningar — hvilka dels ha en faktisk visshet, dels supponeras — som vi satt oss före att något närmare skärskåde. Då vi utgå från den öfvertygelse, att några lågsinnade och egennyttiga motiver ej kunnat bestämma vår konungs och hans rådgifvares handlingssätt, samt att dessa verkligen fullföljt en skandinavisk politik af öfvertygelse i sak, ej för skenets skull, så omnämna vi endast för fuliständighetens skull, men pinga ej, såsom ovärdiga vär regering och vårt folk, tre anledningar, som man hört anföras, Dessa äro: 1:0 att då vår skandinavism på högre ort endast haft ett dynastiskt intresse, så förefinnes genom regentombytet i Danmark ej mera detta intresse; 2:o att Danmarks sönderstyckning skulle vara en fördel för Sverge, emedan det sedan i sin litenhet ej kunde sjelfstänligt bestå, utan måste ingå i enförening med oss på de vilkor vi funne förmånligt att bestämma, samt 3:0 att de fall, de casus feederis ej inträdt, som stipulerats i försvarsförbundet, som, fast ej undertecknadt, ej