GLADIATORERNE.) TAPLOR UR LIFVET BLAND ROMARE OCH JUDAR ROMAN I TVENNE DELAR AF WHYTE MELVILLE. Btt, två — degagera klingan! Ett låtsadt utfall åt hufvudet, ett hugg åt benen och så en HKastig stöt öfver skölden! Det är bra, men inte snabbt nog. Gör om det igen — med armbågen mera utåtböjd och handlofven litet högre; Så der ja — en gång till! Se nu på mig — så här! De stridande stannade för att hemta andan, och Hippias fattade ett träsvärd, vinkade åt Hirpinus och bad honom ställa sig i den bestämda positionen. Den gamle gladiatorn, som alltifrån barndomen hade öfvat sig i dessa lekar, kände hvarenda fint och parad som någonsin blifvit använd; men om dössa klingor hade varit af stål skulle han det oaktadt före slutet af den andra sammandrabbningen. legat död vid Hippias fötter. Denne bytte aldrig för ett ögonbliek om plats och tycktes icke just synnerligt anstränga sig, men det qvickaste öga i Rom kunde dock ieke följa rörelserna af hans svärdsudd, eller den påpassligaste hand parera dess stöt, Han ställde nu åter Esca och Lutorius emot hvarandra samt stod med belåten uppsyn och betraktade den låtsade striden. . Britten hade, sanningen att. säga, icke spillt någon tid innan han skyndade att öfverlemna sig åt den ledning och undervisning, hvilka, efter hvad han hoppades, skulle förvärfva honom segern och dess belöning — den så ifrigt efterlängtade friheten. Hirpinus hade deäna morgon fört honom till fäktskolan; och den gamla gladiatorn betraktade med ett nästan rörande delta4) Se A. B. n:r 129, 130, 132—145.