STOCEHOLM den 28 Juni. Eref från Köpenhamn. (Från Aftonbladets korrespondent.) . Köpenhamn den 23 Juni. Vi ha således åter fått ministerkris, hvilken under den nuvarande konungen tyckes skola bli en ständigt återkommande händelse, men krisen är lyckligt öfverstånden, d.v.s. konungen har gifvit efter för sina ansvariga rådgifvares råd. Detta är så mycket vigtigare som det tyckes säkert att H. M:t under krisen vände sig till männen af den gamla skolan, till helstatsreaktioneri, och tillbjöd dem att öfvertaga statsstyrelsen, men att dessa antingen icke kunde eller icke -vågade öfvertaga den. Man kan således hoppas att krisen har befäst ministeren Monrad och att man åtminstone för någon tid skall befrias från förnyande af dessa scener. Af icke mindre vigt är det dock att krisens föremål varit den stora lifsfrågon: helstat eller Slesvigs delning, hvilket ter innebär tysk eller nordisk politik i Köpenhamn och såsom framtidsmöjlighet Danmarks undergång eller dess anslutning till. brödrarikena. Det kan nemligen icke betviflas, att ett förslag blifvit framstäldt om en nordligare delningslinie i Slesvig än vid Dannevirke, emot att Holstein och Sydslesvig förenades med Danmark i en personalunion eller med en ny, men lösare helstatsordning; att detta förslag ingått från Skandinaviens naturliga fiende Ryssland samt att konungen önskat gå in härpå. Hurudana detaljerna än varit, så är det säkert att det varit fråga om att uppoffra folkets rätt för konungahusets önskningar, men att folkets rätt har segrat. Tanken på en dylik delning af Slesvig i två halfvor och en förening mellan monarkiens södra och norra del genom en pergonlig eller mera reel union är icke alldeles ny. Den förekom, om vi ej misstaga oss, redan år 1850 i en flygskrift; den har sedermera blifvit försvarad af kanslirådet Coninck, bekant för sina häftiga fejder med bondevännerna, samt har äfven blifvit omnämnd i utländska tidningar såsom Rysslands förslag från början af konferensens sammanträde, Förslaget ser också temligen bre ut: på papperet; det måste slå an på älla dem, som ej kunna göra sig förtroliga med uppgifvandet af den 400-äriga statsföreningen med Holstein (en förening, som för öfrigt varit vida lösare än de flesta tro: man påminner sig blott att en tullgräns skilde konungariket från hertigdömena ända till år 1850, att de holsteinska regementena före år 1848 alltid lågo i Holstein, de slesvigska i Slesvig o. s. v.), och som icke kunna inse att besittningen af Holstein snarare varit ett försvagande af Danmark, att den bidrog till förtyskningen i Slesvig. Hvar oelr en, som ser närmare på förhållandena, måste dock medgifva detta. Har väl Holstein på de sista 20 åren gjort Danmark annat än förtret genom att skaffa det Tyskland på halsen? Har icke den nytta, Danmark 1 fredstid haft af Holstein, Triklifn uppvägts. af de materiella offer, som riget kostat åren 1848—50 och 1864? Huru kan någon tro att Danmark i en hel eller half persönalunion skulle få något inflytande i Holstein, om han betraktar vår helstatshistoria från 1852 till 4863 ?-—0Oech-har man ännu icke fått bevis nog på: Holsteins sinnesstämning. mot Danmark, dess konung och folk? Om således någon tror sig betrygga Danmarks framtid genom att få Holstein i personalunion och till ersättning härför uppoffrar hälften af Slesvig, så är han föga beläst i vår forntids historia och Har ringa blick för nutidens händelser. Jag har alltid varit en anhängare af delningstanken, emedan det stod klart för mig att Danmark blott genom en delning af Slesvig skulle kunna tillköpa sig rättighet att införlifva resten ach frånsöndra, om just icke det tyska språket (ty härtill skall seklers tid åfgå), så åtminstone. de tyska institutionerna och hela den tyska fernissa, som är smord på detta gamla danska land. Jag Kände nig öfvertygad om, att om Danmark finge hela Slesvig, till och med om det samtidigt förlorade Holstein, skulle det ännu bli tvunget antingen utifrån af stormakterna eller inifrån at den ständiga eftergifvenheten, som är vår största nationella svaghet, att göra så många medgifvanden i riktning åt provinsiel sjelfständighet och dylikt, att Slesvig ändock blott vore till hälften vunnet. Man må väl ihågkomma, att till och med i Marsprogrammet 1848 betonas starkt Slesvigs provinsiella frihet; En delning deremot skulle vara en klar och verklig lösning, emedan på samma gång ett införlifvande-af den. danska delen ovilkorligen måste följa. :Men i samma mån som ett införlifvande blir en nödvändighet för att bevara Sydjutland, i samma mån måste det stå klart för oss, att hvad vi uppoffra af Slesvig nu är oåterkalleligen förloradt, och afträdelsen bör säledes ej vara. större än att Danmark kan bära den utan att i sjelfva verket bli försvagadt. Danmark måste veta med sig att det ingen hjelp kan vänta från Holstein, icke e gång om ett personligt band ännu bibehålles, och det måste derföre få en sydgräns, som för det bevarar allt hvad som 1 språklig och nationel metiing är danskt och som sätter det i stånd att motstå utländskt anfall. Huru skall då gränsen -dragas? Språkelementet -skall visserligen bli det mest bestämmande momentet, men icke det enda hestämmandedet militära försvaret. de