vc 0 vv SLE WS AVER SOWERB SR MS SSERAE En politisk parodi. Forskar man efter de andliga krafter, som räsentligast bestämma skaplynnet af vår erldsdels politiska utveckling under närrarande tidehvarf,så möter genast nationatetsiden såsom den måhända vigtigaste af lem alla. Man kunde bli frestad till ett ådant antagande redan vid en blick på naionalitetsrörelsens omfattning. Från den tund, då den grekiska Hetairian började aråpen för Hellas befrielse, till den dag om är, har den nationella rörelsen oaflåtigt utbredt sig öfver mer och mer vidgade områden ; enhetstanken lefver och verkar land Skandinaver och Slaver, bland de yska liksom de romaniska folken. Ja, ej blott lifskraftiga och i fortgående utveckling tadda folkstammar hafva genomträngts af lenna väldiga makt; det är af djupt inresse att se, huru den gripit äfven folk, som synas bestämda att gå under — t. ex. Kymrerna i Britannien samt dessas anförvandter i Bretagne — och öfver deras afton kastat glöden af ett återuppflammande lif. Emellertid vilja vi ej påstå, att denna ationalitetsrörelsens allmännelighet, så beydelsefull den ock må vara, utgör beviset ör dess inre sanning och berättigande. Nej, letta kan vara tillfälligt; mången villfarelse har ju varit allmänt utbredd och herrskande land skilda folk. Beviset må man, hvar after sin individualitet, söka antingen i en öruttig pröfning af nationalitetsidns teoretiska halt, eller i skärskådandet af dess praktiska resultater. Hvilket är då denna tankes syfte? Det är att för de gamla, genom eröfringar och arfskiften sammanbragta, staterna lägga en naturlig och fast grundval i stället för kabinettspolitikens onaturliga och lösa; att i stället för den yttre formella och abstrakta statsenhet, som förra seklets arronderingspolitik fann tillfredställande, sätta en inre, reel och konkret enhet; att, med ett ord, höja staten från det mekaniska aggregatets tll den lefvande organismens karakter. Detta är emellertid ej allt. Med nationalitetsidens segrande framgång är folkfrihetens förkofran på det närmaste förbunden, liksom å andra sidan absolutismen och det helstatliga sammanfjättrandet af skilda nationaliteter i alla tider varit politiska syskon. Så länge territoriel utvidgning var politikens högsta mål, ståtens storhet räknades blott efter qvadratmil och antal ?själar?, då länder och folk ärfdes, byttes, köptes och behandlades såsom ett viljelöst material — så länge var det blott monarkens sic volo, sic jubeo och hans stående armåer, som något betydde i statslifvet. Men den nationella rörelsen har skakat denna absolutistiska statsrätt i dess grundvalar, i det den väckt folken till medvetande om egen vilja och kraft, om ett högre mål, än at vara regenteus privategendom. Folket säger nu, såsom fordom Ludvig XIV: staten, de är pe en der ej finner detta afgörande, vände ein blick mot de praktiska resultaten, de redan med lycka tagna stegen till nationa litetsidns förverkligande i den politiska verlden. Greklands pånyttfödelse ur tvä tusenårig dvala, den italienska frihetens och enhetens nära fullbordade faktum äro e förkastliga vittnesbörd. Det heter ju, at af frukten känner man trädet. Väl ha vi hört af nationalitetsidens vedersäkare, att de, som sträfva för des: realisation, arbeta despotismen i händerna genom att reta och hetsa folken mot hvar andra. Det är sannt: förverkligandet a denna tanke har likaväl en antipatisk, som en sympatisk sida, och i viss mening ka sägas om denna, liksom om alla de frukt bärande ider, som pånyttföda mensklig heten, att hon ej är kommen i verlden, fö att bringa frid utan strid. Ty lika välson hon vill förena det likartade, nödgar ho! det olikartade till boskillnad. Men detta ä blott ett oundvikligt öfvergångsstadium ; nä folken upphöra att vilja herrska öfver ocl förtrycka, det ena det andra, då komme efter striden frid och förbrödring. För oss gäller det således såsom en san ning, att nationalitetsiden är vårt århun drades mäktigaste och största andliga häf kraft. Någon har yttrat, att endust de goda kan parodieras. Nåväl, vi kunde til förmon för vår åsigt taga fasta på detta ytt rande. Parodien har ej uteblifvit. Etta de europeiska kulturfolken har åtagit si att utföra den, och har löst sin uppgift me all möjlig grundlighet samt med en vis co mies, som lemnar intet öfrigt att önska Germanismen — se der parodien på vårt år hundrades nationalitetssträfvande ! Vi ha nyligen egt anledning att skil dra den germanistiska sjelfförgudningen, så dan den under vårt tidehvarf teoretiskt ut vecklat sig. Denna lära, som i det tysk: folket ser all guddomens fullhet uppenba rad, har i Tyskland komplett förvridit na tionalitetsidn. Vi se, huru det stora fä derneslandets söner, i stället att arbeta fö enighet och enhet inom den tyska nationa litetens egna gränser, förspilla sin kraft på bemödandet att förtrycka och denationali sera andra folk. Ursprungligen fostrad a tilosofer, begärligt omfattad af nationalfå