skyggt drager sig undan, då reaktionen ej mera anser mödan lönt att dölja sina planer, då allting drifves till sin yttersta spets, då Järer ingenting annat återstå för de förtviflade, förtryckta folken, än att medelst en allmän, samtidig revolution försöka afkasta sig oket samt, om detta lyckas, införa en allmän folkbeväpning i den mening att hvarje vapenför man hos sig beständigt har sitt eget gevär. Ty huru man än vill inrätta en armå, blir den alltid vådlig för folkets frihet, såvida den är den enda beipnade delen af befolkningen. Och så torde det väl äfven gå, vår bön förutan. Oberäknadt denna svaga sida är det anmälda arbetet, som man redan i början yttrat, särdeles läsvärdt samt med talang och sakkännedom skrifvet. För ögonblicket har det väl grundade och skarpa ogillandet af konskriptionen för Sverga så mycken större betydelse, som planer tädes icke lära saknas att under förtäckta former åtminstone delvis införa densamma i stället för den på så rältvisa och billiga grunder fotade ailmänna beväringen. Man har redan länge hört glunkas om, att på ett visst håll meningen lär vara, att ej upptaga mer än en tredjedel af hvarje bevärimgsklass, men att denna tredjedel skulle exerceras under fem års tid. Så föga utsigt till framgång ett dant förslag än kan synas hafva, så skadar det dock ieke att i tid fästa uppmärksamheten vid detsamma. För dem, som hysa sådana äsigter, kunna viingenting höore rekommendera än läsningen af hr Schultz-Bodmers arbete, då vi äro säkra om, att de ovilkorligen skola ändra öfvertygelse, för så vidt de ej på förhand stälsatt sig mot all slutföljd och alla förnuftiga skäl. Utländsk Litteratur. Studien zur Kritik und Erklärung der biblischen Urgeschichte, Gen. Cap. I—XI. Von E. Schrader, Pro: or der Theologie an d. Uni. versität zu Zurich. Zirich 18 Åter en kritik af den bibliska urhistorien, mycket afvikande från den ortodoxa åsigten. Alla nyare kritici äro här underkastade en sorgfällig rötning och åtskilligt nytt af egen forskning ört. framlagt. Framför allt har han efterat grammatisk noggrannhet och trogen öftning i det minsta. Att de s. k. Mose böcörete särskilda strömdrag från olika lor och urkunder, det ha nu till och med så trogna män som Delitsch och Kurz erkänt. Vanligen antar man en s. k. Elohimsurkund och en Jehovah-urkund vara sammanarbetade till ett helt. S. kallar dem den annalistiska cch den ofetiska urkunden. Ofta anser man redaktören dessa urkunder som en blott kompilator, hvilken endast inskränkt sin åtgärd till att hopställa arkunderna och på sin höjd här och der vid öfvergängarne sammanknutit berättelsen med några hopjemkande ord. S. tror sig dock på många ällen kunna uppvisa redaktörens ingripande och den ursprungliga texten omgestaltande hand. Och särskildt vill han ådagalägga, att vi ej mer ega den bibliska urhistorien i sin ursprungliga af grundskriftens författare konciperade gestalt, utan att hon fastmer undergått en genomgripande omgestaltning. Den annalistiska grundskriften är ampliflerad genom den profetiska jemte egna tillägg af redaktören, som är att anse såsom textens egentlige författare i dess nuvarande ski S. söker noggrannt urskilja den annalistiska urkunden från den profetiska; och läser man sedan hvardera för sig, får innehållet i dem begge, hvar för sig, vida bättre sammanhang och alla motsägelser försvinna. Lätt finner man då ock sedan egenskapen och tendensen af redaktörens egna inflickningar. Då t.ex. annalistiska urkunden beräknar syndafloden efter beämda särskilda månader och dagar, så bestämmer den profetiska urkunden förloppet blott efter allmänna tidsafdelningar af 7 och 40 dagar. S. uppvisar, att ur nuvarande bibeltexten framlysa tre ursprungligen anska olika föreställningar om syndaflodens tidsmått. Allmänna karakteristiken af de begge urkunderna fattas så, att den annalistiska meddelar urhistorien i skarpt begränsade afdelningar, efter stora verldshistoriska epoker; den profetiska åter åsyftar ej så mycket kronologisk noggrannhet, utan der sig fastmer mot mensklighetens inre utvecklingshistoria, som belyses från en högre profetisk ståndpunkt. Dr August Tholucks Werke. Gotha 1862, 1863. Af den berömde teologens samlade skrifter äro nu tre delar utkomna. Tillsammans utgifna, komma dessa skrifter att klarast :dagalägga, hur äfven Tholuck dragit sig ifrån den stela ortodoxien, synnerligen i afseende å bibelns inspiration. En tid stod Tholuck i spetsen för de rättrogne; men snart öfverflyglades han af reaktionen, och söker nu ofta tillfälle att skilja sin sak från hennes. Blott för hans nitiska uppträdanden mot reaktionismen synes ortodoxa patiet behanäla honom med en viss långmodighet. Sjelf uttalar han ofta förmedlande åsigter, t. ex. : Sedan en förgången period velat för litet lära af 17:de seklets teologi, börjar man nu tillegna sig för mycket deraf...s Jag är långt ifrån att vilja uppträda för en sådan konfessionalism, som sätter samlidens mål i att med hull och hår uppväcka en förgången tid (repristinations-teologien), denna judaiserande partikularism, som gör till valspråk en är min dufva och misskänner de charismer, som tro gifna åt främmande kyrkor. — Zur Dogmatik. Von Dr Richard Rothe. Gotha 1863. Denna bok förtjenar synnerlig uppmärksamhet i första rummet för det nya bevis den lemnar på den hos den nyare supranaturalismen allt mer framträdande brytningen med den gamla inspirationsläran, t. ex. hos Tholuck, Hofman, Delitseeh, Rougemont, Oehler, Kurz, Kahnis, n. fl. Det är utan allt tvifvel, att ju den Hengstenbergska skolans ända till vämjelighet drifna bokstafsträldom framkallat denna motriktning hos supranaturalismens mest anderika män, hvilka i öfrigt visst icke visa någon benägenhet att taga intryck eller låta sig påverkas af en rationaliserande teologi. Något mera mördande för den krassa inspirationsläran, än hvad Rothe här framlagt, Jåter knappt uppvisa sig. Att detta anfall ej skett ur nationalistiskt intresse, visar hela skriftens anda, liksom ock den anmärkning Rothe sjelf gör öfver sin ställning i den teologiska verlden: Min stränga supranaturalism och uppenbarelsetro stöter den teoloiska liberalismen för hufvudet; mitt sätt att etrakta den heliga skrift stöter den ortodoxa riktningen.? Utan all fråga är Rothe en af Tysklands nuvarande lärdaste, djupsinnigaste och mängsidigaste teologer. Han är tillika i kyrkoförfattningsfrågan altgjordt frisinnad. Den högkyrklige Kahnis ogillar denna Rothes riktning; men uttalar för öfrigt i sin Dogmatik, att Rothe är den förnämste filosofiske tänkaren bland Tysklands teologer — ett vitsord, hvilket ingen är kompetentare än Kahnis att afgifva.. — Die Psalmen, iibersezt und ausgelegt von F. Hizig, Prof. der Theol. in Heidelberg. 1 Band. Leipzig 1863. Redan 1835 utgaf Hizig en öfversättning och kritik af Psaltaren; men detta är en fullständig omarbetning. All sund skriftställnings grundval är