ju större denna ö ning är, desto mindre stanimen vara — och omvändt. Man måste beklaga, att förf. vid nedskrifvandet af sin bok ej synes haft någon närmare kännedom om vår svenska armåorganisetion. För så vidt vi rätt hafva uppfattat hans mening, skulle denna organisation ovilkorligen synts honom vara den, som mest närmat sig det af honom tänkta! ideålet. Hvarje sida af huns skrift innebär ett indirekt beröm öfver densamma. Här hafva vi i indelningsverket en frivillig stående arm, som för det första är tillräckligt betald, hvilket bäst bevisas deraf, att rusteller rotehållare aldrig äro iförlägenhet att skaffa nya karlar i de bortgångnas ställe, utan tvärtom oftast kunna välja bland dem som anmält sig; vidare äro soldaterna j icke isolerade i städernas kaserner, utan lefva på sina torp midt bland den öfriga befolkningen; slutligen blir deras arbete ingalunda improduktivt, emedan de mellan de relatift korta mötestiderna (och med undantag af de sällan påkommande fästningskommenderingarne) under återstoden af året äro lediga samt kunna egna sig åt hvilket arbete som helst; visserligen äro befälets löner i högsta grad torftiga, men ingen har tvingat det att välja sitt lefnadsyrke. Äfven våra få värfvade trupper äro dock frivilliga samt hafva korta kapitulationstider. Vid sidan af denna frivilliga, värfvade här står vidare en af 5 beväringsklasser bestående folkarmå, hvilken under fredstid blott tvenne år sammandragas för alt erhålla nödtorftig öfning, hvarigenom föga arbetstid gär förlorad. Slutligen har man god ulsigt, att genom den nu pågående skarpskytterörelsen erhålla en landtstorm af äldre ålderklasser, än beväringen, hvarigenom systemet kompletteras. Fem proc. af Sverges befolkning blir 200,000 man. Häraf lemnar armåöns och flottans ständigt underhållna manskap 40,000 man; den approperade delen af beviringsstyrkan, som beständigt växer i förhållande till folkökningen, 100,000 man (hvarje beväringsklass uppgår egentligen till 30,000 man); återstoden bör fyllas genom landtstormen. Vår militärorganisation synes följaktligen till la delar uppfylla förf:s fordringar, samt torde äfven i sjelfva verket, om den blott till alla delar blir tidsenligt utbildad, principielt vara en af de bästa, som nu finnes. Förf:s skrift bär titeln ?Om samhällets räddning ur vådorna af militärväldet?. Och detta är verkligen en bland de vigtigaste frågor, som kunna tänkas i en tid, då minst två tredjedelar af vår verldsdels stater äro tryckta under bördan af ett mer eller mindre oförtäckt soldatvälde, och då den återstående tredjedelen synes på god väg att blifva det. Man väntar naturligtvis med spänd uppmärksamhet att få höra uppgifvas nägra medel, genom hvilka man skulle kunna komma ur denna sorgliga belägenhet. Låtom oss höra, hvad förf. i detta hänseende yttra På ett ställe (s. 20) säger han: Derföre — alt inbespara de stående armberna — behöfde blott förutsättas, att regeringarne ville åsidosätta alla eröfringskrig(?) och endast arbeta på att erhålla ett så starkt försvar, som möjligt. Man måste äfven ft utsätta, att de icke med att hälla sina tjenstskyldiga, missbelåtna, stående härar bafva till syftemål att kunna hålla i styr sina egna missnöjda undersåter(?). Men det blir väl det bästa medlet att erhålla nöjda undersåter, att de icke tvingas till krigstjenst och ständigt plågas med dryga skatter för de militära omkostnadernas skull?(?). På ett annat ställe (s. 103) yttrar han: Hade regeringarne och folken icke längre smak för en på militärisk tvångstjenst grundad, beväpnad fred: tålde de icke längre, att det europeiska statsförbundet utgör ett i celler afdeladt därhus, hvarest de med jernhand styrda folken förhindras liksom vansinniga från att fritt bruka sina arbetskrafter; vore försvarsanstalterna för ett möjligen ändock någongång inträffande nödärn blott inrättade på samma sätt, som de ro i Schweitz, så skulle en besparing årligen uppkomma, hvilken tredubbelt skulle öfverstiga Kaliforniens och Australiens skatter. På ett tredje ställe (s. 130) säger han: Och dock vet man icke vid betraktandet af denna den beväpnade fredens politik, om man mer skall beklaga sig öfver det onda, som den vållar folken, eller förvåna sig öfver den dårskap, hvarmed de ila mot sitt förderf (2). Den kallar sig en kristna staters politik, beskyddare afsamhällsordningen, af den offentliga moralen, af familjens och eganderättens helgd; men med hvarje åtgärd den beslutar, för hvarje steg den tager, sätter den sig i den orimligaste motsägelse mot sina ändamål. Den har gått ännu längre: den har organiserat missnöje mot sig sjelf hos 3 millioner tvångssoldater; den har gifvit dem, som den mest misshandlat, vapen i hand.? Och på ett fjerde ställe (s. 166): SFörr eller sednare upphör säkerligen äfven krediten, derest man ieke ändrar system. Man må icke invända, att militärstaterna ända hittills ständigt erhållit kredit, dels hos eget folk, dels i utlandet. Lika dåraktigt som det vore att påstå att en gubbe, emedan har redan lefvat hundra år, just derföre skulle lefva hundra år till; lika dåraktigt är det att tro, att detta lånesystem för krigiska ändamål, som redan ett århundrade missbrukats till folkens skada, ännu skulle hafva sin dödsstund långt aflägsen 0. s. v. Allt detta förefaller ganska naivt. Samhällets räddning från militärväldet är en högst enkel sak. Man behölver blott göra som råttorna, hvilka beslöto fästa en klocka kring kattens hals. Blott de fyra kontinentala stormakterna ville afstå från sin eröfrande politik och inskränka sig till sjelfförsvar; blott Ryssland ville återgifva Polen sin sjelfständighet och Österrike låta hvarje nationalitet inom sitt område bilda en egen stat; blott regeringarne ville låta sina folk göra hvad de ville och afstå från makten och herrligheten; blott de ville låta bli att genom sina armåer tvinga sina undersåter att betala dessa armåer, som förtrycka dem;