SALv IIB IEA MICMYAS IVLARE NN Eho som ärft ett uns af Carlars blod, Skall, innan ögonblicket än försvinner, I pipan genast lägga ned sitt lod! Vårt blod är godt när det på bröstet rinner; Men knappt en qvinna ser med tålamod Att det ar skam på våra kinder brinner! XII. Hvem ville ej, med hvad han eger, köpa En post en ärofull, vid Danmarks sida? Skall man då icke unna oss att strida Och svenska klingor uti Eidern döpa? Men tills signalerna kring bergen löpa Och svärdet far med våld utur sin skida, Vi vid gevären dag och natt törbida, Och kulor skola våra qvinnor stöpa. Så stå vi rustade till fågeljagter; Och tyska örnar sola sig kanhända Med hvarje stund allt närmre våra trakter; Men blefvo de förut ej riktigt brända Och jaga inom håll för våra vakter, De skola utan klor få återvända. XIV. På tyska slätter grönska svenska kummel, Der män i blå kommiss på taken glänta, En syn, den jag vill djupt i själen prentaz Gif akt! den bädar kanske stridens tummel. Kring landets alla ändar går ett Mummel: Hur länge nödgas vi, på fanor vänta? Hur länge skola vi vår skuld förränta? På tyska slätter grönska svenska kummel... O konung! se, din ungdom väntar trogen! En Ired, så ärelös, har oss förtrutit, En fred, der allthvad stort var fått gå under; Och gubben sjelf, förrän han gär till plogen, Sen han vid Carl den tolftes ibibel sutit, Ett öga kastar på sin muskedunder. CFöljderna af ett krig med Tyskland äro så oberäkneliga, att man nästan skyggar tillbaka för blotta tanken derpå. Aftonbladet, n:r 105, 1848). Var då den fana, du så trotsigt bar, Blott egnad för parad, men ej för läger? Det enda skarpa vapen, som du eger, Är då en tunga, rask i tal och svar? Nu, då vårt folk med fog till vapen tar, Jag hör nog hvad din slappa klokhet säger; Du väger våra krafter: men Gud väger Vår rätt med vigter, som du icke har. Du sitter hemma och för landet vakar Och skrämmer upp, en riddare så god, livar ängslig gäck med dina pappersdrakar; Men vi, som ha ett hetsigare blod, Vi nyttja dem, der lägerelden sprakar, Till pappersladdning framför våra lod. Det vore intressant att erfara, huru författaren till dessa verser nu bedömer dem och hvad slags kraftord han kan påhitta, för att karakterisera den anda, som dikterat dem. Förmodligen är det äfven dem, han alsett, då han nyligen så myndigt talat om huruledes: Hvarenda liten vårbäck gör gerna gny Gestikulerar ifrigt med bredda armar, Andock hans kratt förmnner, som mulen sky Och efter första torka han lagom larmar. Då i Mars detta år ett skandinaviskt möte hölls i samma lokal, hvarvid talen voro lingt ifrån så eldiga, ja snarare riktigt kälkborgerligt tama, loyala och försigtiga, så fann emellertid samma penna, ur hvilken de ofvanstående ljungande verserna flutit, det vara lämpligt att doppa sig i gift och smuts, för att personligen angripa och förkättra dem, som vågat deltaga i detta möte och som bevarat någon trohet mot den ide, för hvilken han sjelf en gång hotat att, om det behötdes rycka blixten ur Guds hand och rida grenslet på densamma ned till jorden. H Ni finner af det ofvan anfö da, allra snällaste bland Snällposter, at Cham-! ; pagne-politiken? har ganska förnäma, äfven kända anor; hade ni erinrat er det förut, så! är jag förvissad om att ni ieke hade affärdat densamma med så stolta åthälvor, ty kärmer jog er rätt, så har ni den oskuldsfullaste? barnatro på den ofelbara visheten hos dem, som makten hafva, och en helig bäfvan för att i ord eller gerning vara dem misshaglig. Jag har derföre trott mig göra er en tjenst venom att uppfriska ert minne med ; ( ni icke ännu en gång måtte af ovarsamhet gå och blottställa edra helgon. Och, uppriktigt sagdt, det har icke varit mig okärt, att ni framkallat ett tillfälle dertill. Den, som tagit sig friheten att här tilltala er, har samvetsgrannt öfvervägt hvad som blif1. vit sagdt Dåde af skandinavismens förkämpar och af dess vedersakare, och han har läng: sedan stadgat sin öfvertygelse om, k, att ett starkt och enigt Skandinavien är det k enda möjliga vilkoret: för vår nationella framtid. Det kan visserligen förundra ho-lk, nom, att icke hvarje tänkande menniska redan kommit till samma slutsats; men det!k hötves icke den ena menniskan att vilja, upphälva sig till ransakare af den an hjertan och njurar, och han kan derföre hysa aktning för den, som konseqvent, både i den uppstyltade iörtjusningens och i den!w svikande modlöshetens dagar, kämpar förmM en motsatt åsigt. Men hvad han — ursökta förmätenheten! -— icke kan förlåta, )S är dessa skamliga politiska syndafall, denna ända upp till närheten af samhällets högsta tinnar rädandemissväxt icke blott på po I litiska karekterer och statsmän, utan på män, och detta jägtande efter fadiköpsEr ifva upp st popularitet, som icke ssyr att k ull sitt mål på en stor och helig sak, men sedan uten betänkande sparkar undan trapp-sv steget. Bistra tider stunda. Bort derföre Ri med maskerna, så att nationen må kunna urskilja sina pligttrogna män från flaxande väderhanar. Bort med mosaiktigurerna3m här behöfvas gestalter, ?huggna af ett block tas från mensklighetens granitberg?. Situatio enna lilla historiska rekapitulation, på det! H mr Om Sr a AM am m nm m — ( t 1 ( ( I p-— AR mr -R — BR Krk br AS FR fä AR JR JR Jr nen är för allvarlig för att dess vådor) längre kunna döljas bakom det så kära tältropet: Vive la dagatelle! ge Gammal Akademicus. 15) ——— las Till redaktionen af Aftonbladet. mn Ehuru den här utkommande tidningen Nys Li Dagligt Allehanda totalt förverkat allt in-! dn fs Anda än anfanren tytande af sina ord utanför det kotteri, ilj,