. STOCKHOLN den 21 Juni. Förbittringen mot Tyskland lärer i England vara ännu större än sympatien för Danmark, och nyligen från England hemkomna resande berätta som ett ingalunda enstaka exempel härå att en prins af Hessen-Darmstadt endast genom polisens kraftiga uppträdande undgått allvarsamma obehag för att han vågade visa sig i tysk uniform. I underhuset förberedes en adress till. drottningen, för att tacka henne för att hon hittills har upprätthållit freden, men tillika för att anmoda H. M:t att uppträda kraftigare till Danmarks förmån. A nderhuset har Osborne den 13 dennes gjort lord Palmerston en fråga, hvarpå denne förklarade, att han ej visste att de krigförande makterna hade gifvit franska sändebudet i London uppdrag att afsticka delningslinien i Slesvig och att han ej satte tro till denna underrättelse. ?Daily News? meddelar, att det konservativa partiet är sinnadt att föreslå ett misstroendevotum i underhuset mot Palmerstons minister, och en korrespondent från Paris till ?Press? använder det säkerligen bästa af alla agitationsmedel, i detl han säger: ?Hittills ha fransmännen med hån och förakt åsett Englands uppträdande i den danska saken. På sedånaste tiden ha de begynt betrakta den på ett sätt, som förebådar framtida faror, hvilka ligga klart i dagen för hvar man med öppen blick. De ha börjat uppkasta den frågan hvarför Frankrike ej skulle draga parti af ställninen. Om England verkligen hyser en så förlärli fruktan för tyskarne, säga de, att det tillåter dem, i trots af högtidliga för.pligtelser, att sönderslita en traktat och trampa en bundsförvandt i stoftet, så måstej det hysa ännu större fruktan för oss. Hvarföre skulle vi då icke behandla det på samma sätt som tyskarne? Så börja de yttra sig. Englands svaghet är just det ppersta tillfället för dem och de anse sig öra begagna det för att uppgöra en gammal skuld och visa Frankrikes öfverlägsen.het mot England. Och detta är fullkomligt i sin ordning. När nationen kryper för en hertig af Koburg och en konung af Preussen, så måste den vänta hån och Törödmjukelser af dem som äro mäktigare än dessa furstar.? Men den mest obarmhertiga kritik öfver lord Russell såsom utrikesminister innefattas dock uti en lika grundlig som intressänt .afhandling: ?Om Englands utrikesRoLitin som finnes i det sist utkomna bant af PQuarterly Review?. Efter att först hafva undersökt lord Russells handlingssätt emot de stater, med hvilka han kommit i beröring, och visat, att det varit högmodigt och anspråksfullt, då han hade att göra med smärre stater, men uselt och krypande mot stormakterna, öfvergår förf. till sitt egentliga ämne: Englands politik i danska frågan. Man skulle kanske gå för långt, säger han, om man påstod, att någon af de offentliggjorda depescherna innehåller en juridisk förpligtelse för England att föra krig för Danmårks skull, men de uttömma engelska språkets ordförråd för att finna hotelser, hvilka äro nästan liktydiga med ett bindande löfte. De offentliggjorda akterna låta förstå att England skall uppträda; de säga alldeles icke att det ämnar förhålla sig stilla, de antyda, att det vill anse Slesvigs besättande såsom pant på samma sätt, som det betraktade Donaufurstendömenas ockupation år 1854; de beklaga, att England och de tyska stormakterna stå i begrepp att bli fiender; de meddela en tredje makts minister (som de dessutom gifva en vink att fortskaffa underrättelsen), att om tyskarne öfverskrida Eidern, skola de sannolikt möta Storbritanniens väpnade intervention. Kort sagdt, lord Russell synes antaga att så länge han begagnar orden: möjligtvis?, ?måhända?, efter all sannolikhet?, ingen hotelse finnes, hvarmed ej han sjelf eller hans ministrar kunna framkomma.? Då emellertid tillvaron af dessa hotelser blifvit af ministåerens driftiga försvarare förnekad, anför förf. en mängd exempel, hemtade från de blåa böckerna?, och slutar raden deraf med lord Palmerstons bekanta svar på Seymour Fitzgeralds interpellation: ?Vi äro öfvertygade, åtminstone är jag öfvertygad, att om något våldsamt försök göres att kullkasta Danmarks: rättigheter och kränka dess oafhängighet, skola de, som anställa ett sådant försök, få erfara, att de icke hafva ensamt Danmark att bekämpa.? ?Om man nu jemför de uppträden, som asserat och ännu passera i Slesvi och Jutand med dessa löften?, fortfar han, ?så skall man erhålla en klar och lefvande föreställning om Englands trolöshet och Danmårks utplundring. Under flera år hafva vi trängt oss fram i första raden bland Danmarks vänner, tagit det under vårt särsk.lla beskydd och ända till leda upprepat, att dess integritet och oafhängighet utgör förnämsta föremålet för vår omsorg. Vi ha öfverhopat det med goda råd, blandat oss uti dess obetydligaste angelägenheter och nästan behandlat det som en engelsk koloni, — så varmt var det intresse vi låtsade oss hysa för dess välgång. Danmark förargades icke öfver denna vår inblandning, emedan det hyste en fast och grundad förhoppning om vårt bistånd i en ojemn strid. Tvärtom gaf det vika för vår påtryckning. Till följd af våra föreställningar gjorde det det ena medgifvandetefter det andra. Med hvarje ny eftergift uppmuntrades dess motståndare att framställa nya fordringar. Under den af EngJand utöfvade påtryckning uppgaf det mot bättre vetande Holstein och utrymde fästningar, som åtminstone någon tid kunnat l försvaras. I ersättning för allt detta gåfvo vi Danmark — icke något uttryckligt löfte om bistånd, nej bevars! men en vink om !