SAT CE UNLULRE Uolgb I UTSTLE IIGHIDELIUGL. Det tyckes väl, att det borde ligga justi vestmakternas välförstådda intresse att befordra uppkomsten af ett starkt och enigt Skandinavien, dels såsom en nödvändig motvigt mot Rysslands kolossala påtryckning österifrån, dels såsom en skiljemur mellan sistnämnde barbarstat och dess half-vasall Tyskland, hvilka begge makter, om de blifva i tillfälle att räcka hvarandra händerna öfver Sundet, torde n med sin jernhårda omfamning ör alltid q välfva friheten i Norden. Det har således icke saknats skäl för den förmodan, att de tvenne europeiska stormakter, som ännu vilja anses representera civilisationen uti vår verldsdel, skulle uppträda till det våldförda Danmarks skydd, samt, om det behöfdes, lägga sitt svärd i stridens vågskål till förmån för sanningen och rättvisan. Det har icke saknats skäl, vi medgifva det, att kunna tro något sådant. Men om någonsin ett berättigadt hopp kommit på skam, så är det väl den obegränsade tillit, man ännu i sista sttnden hyst till vestmakternas rältskänsla och politiska förutseende Vittnar icke tvärtom det förflutna halfårets historia, att det aktiva uppträdande till Danmarks fördel, som man väntat sig från Englands och Frankrikes sida, aldrig få allvar varit ifrågasatt, och att de underhandlingar, som al de a länders regeringar i den dansk vits på ett sätt, som äågan, bedriftyvärr blott alltför mycket erinrar om de ljumma och vanmä tiga försök, som under fjolåret gjordes att stäfja Rysslands bödelsarbete i Polen? Hvad har man således att vänta af dessa makter i afseende på ett blifvande fredsslut? Troligtvis föga eller intet till Danmarks förmån, ålminstone så länge den närvarande odugliga gubbregeringen i England sitter qvar vid styret. Vapenhvilan går snart till ända, blir troligen sedan förlängd -— och Danmarks integritet såsom en sjelfständig skaffa sig passande s. k. ersätltningar?, eller, om man så vill, annexioner — den nobla benämning på röfverier och våldsdåd, som den moderna diplomatien infört i sin ordbok. Det ena bro:tet följer det andra i spåren. Danmark styckas i dag, derföre att Polen kunde styckas i förra århundradet. Stormakterna hafva onda samveten. De måste fortgå på den en gång beträdda banan ända ill dess yttersta gräns, ända tills de sjelfva upphöra att vara stormakter, derföre att deras makt varit för stor i det onda. Afven de ibland dem, som skulle vilja föra det rättas talan, våga icke detta; ty de ha det icke väl bestäldt inom eget hus, de hafva icke i tid sopat rent utanför sina egna dörrar, de veta icke, hvart ett påbör jadt krig skulle kunna föra, hvilken vändning det skulle kunna taga, hvilka passioner det skulle kunna uppväcka och hvilka ill lif. De temporisera således i det längsta och låta hellre pruta med sig i de enklaste rättsfrågor, än de genom ett energiskt uppträdande i did göra slag i saken och genom ett väl måttadt hugg bringa den invecklade knuten till lösning. Under sådant förhållande, under denna solidariska medbrottslighet hos alla, är det jemförelsevis en lätt sak för några få, som hafva nog oförsynthet och tillräckliga krafter dertill, att begagna sig af det gynnsamma tillfället och taga för sig allt hvad tagas kan. Först då, när röfrarne sjelfva blifva oense sinsemellan om rofvet eller dess fördelning, kan man hoppas någon krä kså kokas slutligen ihop en fred, hvarigenom . stat tillintetgöres, under det att några afl. stormakterna begagna sig af tillfället och l. rörelse-elementer det skulle kunna bringa l. förändring, kan den ka stormak De tys! när de de gjorde, visste my vara tjen igare derti rande, då fruktan för ett al krig och de deri mande revolution n äter börja andas fritt. Till den ena korpen ut ögat på inkta menskligheten ess hugger icke den andra! isste nog hvad Danmark. De terna vi anföllo cket väl, att ingen tidpunktkunde Hl, än just den närvamänt europeiskt om sannolikt uppflamrörelser på flera vigtiga punkter inom vår verl sdel binder händerna lika mycket på den harhjertade och beräknande engelska aristokratien, som på Frankrikes sjelfherrskare, hvilken redan tagit sitt folks tålamod, penningar och blod ll: mycket i anspråk under den svindlande drömmen att grundlägga en ny kejserlig . dynasti på andra sidan Oceanen samtidigt med belästandet af sin egen, för att våga ett ytterligare krig, till trots mot den allmänna opinionen och den opposition ganska betydelsefull natur, som den lagstiftande församlingen till sin häpnad sett födas inom sitt eget område. De tyska makterna, framför allt Preussen, behöfde kriget, för att afleda inre gäsningsämnen. Innan de grepo till svärdet, voro de ej okunniga om, att den danska frågan af de europeiska kabinetterna skulle bli behandlad på samma sätt om den polska, d. v. s. att det tillämnade ! fvartåget mot hertigdömena till en början, 4 l för bevarande af skenet, skulle uppväcka litet buller inom den diplomatiska verlden, men småningom tolereras och slutligen, om icke gillag, åtminstone icke aka mobilisering af en enda soldat h en i Eng i land eller Frankrike, tills våldsbragden ändt: i L ro: 2 gen hunnit blifva en fait accompli. Lika öfvertygade voro äfven de tyska stormakterna om Sverges fortfarande passivitet. De hade nog hos vårt kabinett. drik Vil:s aöd och känt sig för äfven i den saken De visste, att efter Frede derigenom tillintetgjorda utsig gon af me terna på danska kronan för nålemmarne af vär dynasti, också kså tydligt svainat, och att Sverge, sedan gestaltat sig på detta sätt, alurig skul he hade lusten att försvara denna krona besake! e röra utan i ett finger till danska folkets bistånd d England och Frankrike, d. v .s. förening me ika litet skulle komma att aktivt att Bverge uppträda Hvor väl skulle våga ieke känt den politiska ställningen ligt, för a skulle uppst vertygelsen, till Danmar likt afhållit i lå, som pämnde makter. lutsatsen, att lngland peh all äfven mot sin vil akterna om de knägon, ati de ty göra hvad då t veta, alt intet allmänt kri å för Danmarks skull? Blotta öf) alt Sverge ensamt skulle skynda s hjelp, hade mera än sannofrån hvarje försö ök; ty den nkrike i dykulle nöd