ETOCKHOLM den 16 Juni, Bref från Köpenhamn. tFrån Aftonbladets korrespondent.) Köpenhamn den 12 Juni. Det var en gång en fattig gumma, som en låogfredag kom ut på gatan och såg alla nenniskor gå allvarliga till kyrkan, och hon rågade hvad som var på färde, och man! svarade henne, att det var längfredag, Herrens dödsdag. 7?O, herre Gud är han nu löd, utbrast hon: jojo, när man hålls i sitt lilla krypin deruppe, får man aldrig höra något nytt!? Det är med oss danskar på ungefär samma sätt, vi hålla till här uppe och veta icke det minsta om hvad som är för oss mest maktpåliggande; blott af andra kunna vi få veta hvad som på annat håll beslutes och afgöres om vårt lands öde. Det är en utomordentligt pinsam tid, då fien-: derna spela herre i största delen af vårt land, trotsa lag och rätt, ära och förpligtelser, under det att vi noggrannt och punktigt skola hålla oss lugna och icke efter råd och lägenhet få söka göra lifvet så surt som möjligt för fienden. Att jag icke på länge nar låtit höra af mig, är derföre att här ingenting förefallit; ty jag har icke behöft öra en blomstersamling ät er af den trojöshet och röfvarmoral, hvarmed preussarne iakttagit vapenhvilans vilkor, huru de förbjudit dannebrogen, arresterat tjenstemän, dömt dem till vatten och bröd, verkställt detta och andra straff, öfvat censur öfver pressen, bemäktigat sig lifsmedel, kort sagdt, dominerat och regerat som om vapenhvilan aldrig hade bestämt att konungens myndighet skulle respekteras, handel och vandel gå sin gilla gång. Den preussiska krigshärens! tillstånd i afseende på heder och civilisation! är så beryktadt, att man på förhand kunde veta, att vapenhvilan skulle efterlefvas så lunda; hvad som skett har derföre icke förvånat Europa; ett småleende, en axelryckning, en liten dosis sympati är allt hvad som bestås oss, då vi visa, huru dessa den tyska civilisationens profryttare fara fram. Preussarne ha begagnat vapenhvilan att rekrytera sitt folk, komplettera sin materiel och förstärka sina positioner, isynnerhet Dybbölställningen: under det de sjelfva fört nya! trupper in i Jutland, ha de förhindrat våra myndigheter att uppbåda vära krigstjenst-; skyldige. Vi å vår sida ha fått vära far tyg öfversedda, här och der har väl en allvarsam brist afhjelpts; men hufvudsaken: några nya anställningar å de högre militär) platserna, utom krigsministerombytet, ha vi icke förmärkt. Och ändock har den äter-; blick, vi nu hafttid och lugn till att göra, måst öfvertyga oss om att, huru säkert det: än är, att öfvermakten är öfverväldigande och slutligen segrande, huru modig och tapper den enskilde mannen än må ha varit, så har det från öfverbefälets och stabernas sida fattats ansvarets mod, beslutets hastig-i het, handlingens energi. Men skall kriget fortsättas och folkets uthållighet sättas på ett allvarsamt prof — längt allvarsammare äv hittills — då är vissheten om krigsled-! ningens duglighet ett hufvudvilkor. I Skall kriget fortsättas eller icke tortsättas? Jag vill icke inlåta mig på gissningar om konferensens resultat, jag vill icke uppe hålla mig vid sinnesstämningen här i landet. Jag tror då att pluraliteten an-! inger att vapeuhvilan skall leda till fred och att kriget för denna gång är slut. Skulle ni fråga. om motståndskraften nu ör uttömd, om njutningslystnuden och fredsbegäret vaknat upp med kra!t under vapenhvilan, så skall jag ingalunda derpål svara ja, men jag skall dock anmärka, alt en vapenhvila har någonting mycket farligt med sig i den nämnda riktningen. Ehuru jag för min del icke har någonting emot, att integritetsståndpunkten är öfvergifven, emedan den i sjelfva verket var den allra tarligaste ståndpunkt för oss, så förefaller det mig, att man här något väl hastigt försonat sig med de vänskapliga makternas uppträdånde i detta hänseende och isynnerhet med det engelska delningsförslaget vid SliNinien. Jag tror, att många ansett en delning vid Slilinien såsom ett positivt godt, förutsatt alt det öfriga Slesvig då fullkom. ligt inkorporeras; men ehuru detta obestridligen också är mycket bättre än mycket annat, så måste man dock komma ihäg, att det är lagligt land och rätt, som beröfvas o8s, och att när först eu sådan godtycklig delning är tillåten och satt i system, äro vi aldrig säkra på, att gränsen icke drages längre mot norr. Jag tror, att många med öppen blick för Shliniens relativa fördelar tillslutit ögonen för mycket för principens absoluta förkastlighet; jag tycker, att regering och folk skulle något styfvare, något mera krigsfärdigt ha hållit på Eidern såsom gräns. Jag har ansett det löna mödan att strida för hela Slesvig mot Tyskland och mot upprorsstiftarne ?till det yttersta?; men hittills har detta icke skett, denna karakter har värt krig icke haft och för Slesvig i sin helhet tyckes den således icke skola få denna karakier. Talet om Slidelningen är farligt icke blott derföre att det har gifvit fredstanken en hvilopunkt, utan äfven derföre att öm man först väl är försonad med denna delningslinie, man säkerligen låter försona; sig med en något nordligare. Emellertid 8 H I I I OAL MM HH -— Fryst (f nm AA es AA rf bt be OR RA AA KR KR AN AA