Äter ott rop om förbarmando I menskiighotens namn. Våren är när. Biommor och fröjd i sitt sköte han bär. Ack men den brännande tåren Torkas ej af hans driägt. Hjertats. de svidande såren Läkas ej sf hans andas flägt. Vårsolens glöd Stillar ej hunger och lindrar ej nöd. Vårjublets ton icke tränger In genom armodets dörr; Plågan sitt gissel der svänger Annu wed otröttad arm, som förr. Finnes ej råd? Sviker då hoppet på himlens nåd? Ack!... det ju ej plägar svika... Här är båd sjukdom och nöd. Måtte de friska... de rika Räcka en skärf af sitt öfverflöd! Så ropar ur elindets djup. till lyckligare lottade medmenniskor. en i yttersta nöd stadd familj. Mannen. skräddare till yrket, har i åtta år dragits med en obotlig lungsot, hvaraf han nu ä sedan en längre tid. beständigt sängliggande. så att han numera ej förmår det ringaste bidraga till sin egen, hustruns och de tvenne barnens bergning. Hyran är för lång tid obetald. den usla boningen utblottad på allt; familjfadren. i sjukdomens sista stadium, liknar mer ett skelett än en menniska. Adle medskristne! tillsluten ej edra öron och hjertan... Gån att se de olycklige och gifven en akärf. Äfven den ringaste gåfva skall bringa er evig välsignelse. Kanske hafva få bland dem. som anropat ert deltagande, varit i så stort behof, som dessa arma. hvilka äro boende i Adolf Fredriks församling, å norr, Luntmakaregatan u:r 33, till höger längs fram på nedra botten, der der sjuke skräddargesällen Granbom efterfrågas. Men för dem, som möjligen finna det allt för långt att gå ända dit. är en anteckningslista inlagd i hr Rydelii boklåda. Regeringsgatan n:r 28, der prest-, läkareoch ordningsmansbetyg älven finnas, bekräftande sanningen af ofvanstående.