GURKL, HUT JES ICKE HKAM aAanNldUunk Olli Ulal genom en ansträngning, som är Jik fyr kunnen göra det, ty naturen hos er göl halfva arbetet; jag alvisar ert tillbud oc väntar till dess ert klimat blifvit råare och tvingar er att begära en större ansträngning af mig; jag skall då kunna handla med c på lika fot.? Politiska smulor. XI. Om stattorparpolitik. Stackars svenska hjeltemod! det är annat nu, än på den tiden då äradt ditt namn tlög öfver jorden ! Då satt du, en hedrad gäst, i högsätet vid den europeiska politikens gästabud, nu un nar man dig ej ens att spisa med vid herr skapets bord, ja man till och med tackai Gud?. för det att du och din gamla tvil lingsyster, den svenska friheten, kunnen up pehälla lifvet i en torparstuga på den magra kost som der kan bestås. Men bördsstolt heten! den finns ännu oförminskad qv liksom gemenligen alltid hos ruinerade mag nuter: i brist på egna tilleängar stoltsera: man alldeles ofantligt öfver sin fordna glans, och de finnas till och med. som äro lyck: liga nog att kunna förvexla det närvarandes knappa nödtorft med minnets rikedom : z Carolus Magnus, vidtberömd, Siumrar i dömen i Aachen, Men han förvexslas så lätt med Carl Maver, som ännu är vaken. Hvilken storsint och beundrausviärd resignation ligger icke i denna verldsåskådning! Och huru naturligt, att dessa quietismens heroer — hjeltar, äfven de, på sitt sätt! betrakta de andra såsom narraktiga svirmare, de der visserligen också tänka på det förflutna, men egentligen blott för att derifrån hemta vissa lärdomar, bland andra den, alt värt gamla Sverge mer än eu gång i stormupprörda tider stått nära undergangens rand. men alltid af Försynen — menskligt alt döma, underbarligen — blifvit räd dadt, derföre att det velat rädda sig sjelf, eller den lärdomen, att historien icke kan uppvisa något folk som gått under, så länge det haft en energisk instinkt af sin bestämmelse, så länge det ieke tvekat att kasta siv in i händelsernas storm, när det manauts dertill af ära och pligt eller af vaken omtanke för egen frihet och sjelfbestånd. Som agdt, detta är ju bra narraktigt? Nej, då r det långt förståndigare, liksom det onckligen också vittnar om mycket mod, att uppmana svenskarne till att tacka Gud för slet att deras nuvarande regering. äfven med fara alt beskyllas för inkonseqvens (en mäkta skön trop, som i retoriken kallas, tror ing, för evlemism, och hvilken trop jag icke vill öiversätta på hvardagsspråk for att ej sära öron, som blifva allt ömtäligare, ju mera känslan blir utnött och förslöad), i sin outransakliga vishet beredt dem en liten Galgenfrist. Ryssland skall nemligen ha förklarat sig ämna foinga Sverge att hålla sig beskedligt stilla, i fall detta sednare hade gjort min af att uppfylla sina förbindelser, och hvad återstod väl då för oss stackare annat än att beskedligt hålla oss stilla? Der ser man nyttan af att vika för moraliskt tvång, d. v. s. fruktan för stryk, hellre än att utsätta sig för fysiskt tvång, d. v. 8. stryk. Hur hade det annars gått med den ovär deriiga Galgenfristen? Något mera har visserligen icke vunnits, det kan välälfven den frommaste politiska menlöshet hvarken inbilla sig sjelf eller andra, då Ryssland på samma gång varit, mot sin vana, nog uppriktigt att tillkännagifva, att det icke för sin död kan tåla ett starkt Skandinavien; men det är ju i alla fall vackert så. Jag för min ringa del var också nästan tärdig att instämma i det föreslagna Te Deum öftver vårt utrikeskabinetts politiska segrar; det enda som något slog mig för hufvudet var, att den der upplysningen om Rysslands hot mot ett enigt Skandinavien kom från samma håll, der man ännu helt nyligen betecknade den skandinaviska iden såsom ett arbete i Rysslands tjenst, och att samma röst, som nu tog upp hymnen öfver vår regerings kloka undfallenhet för det ryska hotet, jör ett år sedan uttrumpetade samma regerings evinnerliga skam af att icke vilja jaga initiativet? till ett allmänt krig emot Ryssland. Men, herre Gud, politiken är nu en gång en sådan kuriös pjes, som i dug frumställer såsom hvitt hvad som i går var svart och tvärtom. och du kan det ju så jätt bända politici utt se saker annorlunda i dag än i går, helst om den politicerande belinner sig i en viss dager, och hvarför skulle man då fästa sig vid några små inkonseqvenser (jag har riktigt fått smak för den der evfemismen)? Som sagdt, jag var nästan färdig att med min svaga röst mstämma ilofsången, då j olyckligtvis råkade ut för den der plågoanden, den der vännen, som spökat 1 ett sur af mina föregående uppsatser. Gunast inne på politiken, det förstås. Och kon någon menniska tro, att han gick ända derhän att beteckna deo försigtiga milen