STOCEHOLM den 2 Juni. Norska tidningen Morgenbladet innehåller i ett af sina sednast hitkomna nummer följande med afseende på den dansk-tyska fråsans nuvarande ståndpunkt ganska märkliga artikel: Det nu inträdande uppehållet i det dansktyska krige skulle enligt de medlande makternas mening vara en inledning till en slutlig uppgörelse. Det är dock möj underhandligarne komma att bli lösa, och att striden åter skall börja på nytt, men det är klart, att de påståenden och förslag, som framkommit från de stridande parterna, skola hafva ett afgörande inflytande på de medlande stormakternas sednare uppträdande. Så vidt det är att hoppas, att Danmarks sak ännu skall vinnas genom viinners hjelp, så måste detta hopp stödjas på utgången af de nuvarande förhandlingarne. Det är en lifssak för Danmark, att frågan nu utredes klart och enkelt, och att en lösning föreslås, som kan hafva utsigt att genomd Under stridens hetta var ej rätta stunden att anställa betraktelser öfver tredsunderhandlingarnes utgångspunkt. Danmark hade blifvit på ett skändligt sätt öfverfallet samt kämpade för sin rätt och sin ära, detta var den enda och afgörande betraktelsen. Nu hvila sig de stridande ett ögonblick, men de ord de nu uttala kunna hafva en mera skickelsediger betydelse för Danmarks framtid än de mest afgörande fältslag, och hvad som pu försiggår i London mäste derföre vara af största intresse till och med för dem, som ännu blott hoppas på svärdets afgörande. För de tyska stormakterna gäller det nu något helt annat, än att uppfinna förevänningar och lögnaktiga undflykter för sina våldsgerningar. Noterna om förbundsexekution, hertigdöas besättande för att hafva en pant, mik operationsbasis o. s. v. hafva nu utspelat sin roll. Det frågas på allvar: Hvad viljen I? och de inse sjelfva huru mycket som beror på deras svar. Det visar sig nu, huru litet de tyska makterna veta hvad de vilja. Deras uppträdande har från första stunden blott varit ett medel till att uppnå något ändamål hemma i sitt eget land, och så länge den slutliga uppgörelsen var fjerran, kommo icke deras stridiga intressen så uppenbart i dagen. Men nu måste det uppdagas, att Preussen och Österrike icke kunna komma öfverens, och när dertill det tyska förbundet vill gå sin egen väg, blifver det väl icke så lätt för dessa tre parter att uppställa ett program som kan tillfredsställa dem alla. Tyskarne blifva dock nog på något sätt eniga om ett förslag, om det än icke blifver ett sådant, som enhvar af deras ordförande skulle hafva förfäktat -om han varit ensam derom, och att deras förlag skall vara oantagligt för Danmark kan väl ej vara tvifvelaktigt, till och med om detsamma, hvilket dock är osannolikt, på något sätt skulle upprätthålla den danske konungens herradöme öfver hans territorium. Men nu framställes frågan: Hvilken lösniug tänka sig danskarne såsom möjlig? Den splittring mellan tyskarne, som så väl uppenbarar orättmätigheten af deras påståendeno, hvilka inbördes stå i strid med hvarandra, kunde synas göra saken klar på den a sidan. Och den är äfven klar, när dans det gäller den danske konungens traktatsenliga rätt, men utunför denna stödjepunkt, hvilken väl icke kan blifva den grundI valen för den slutliga ordningen, kan det icke ne att danskarne sjeliva hafva visat en be ; brist på säkerhet. Det kan icke döljas, att i sjeliva Danmark råder en stor splittring i äsigterna. Den gamla tidens ider strida ännu med den nya tidens ordning samt dess nödvändiga följder, och det unga Danmarks förkämpar hafva tillen del ärft traditioner, som föra dem i strid med sig sjelfva. Ehuru stort och beundransvärdt det danska folket handlingssätt än varit under striden. har det likväl måst ett pinsamt intryck att förnimma de stridiga röster. som höj g i fråga om stridens betydelse och dess möjliga utgäng. Om bland danskarne sjel a rådt oklarhet; om hvad de stredo för, så är det icke att undra på, att detta icke heller alltid varit så alldeles klart för det öfriga Europa. Det gäller således nu för Danmark att uppträda sued klarhet och fasthet. Det har alltför iänge låtit Tyskland framkomma med fordringar och förslag samt inskränkt sig till enkelt bestridande deraf: skulle nu utgångspwikten för afgörandet blifva ett tyskt förslag, så kan detta blifve till obotlig skada för den danska saken. Nu är tiden inne för ett afgörande förslag till en möjlig lösning från densk sida — en lösning som, grundad på natur och nödvändighet, kunde samla omkring sig de vänskapliga makterna på ett kraftigare sätt än protokoller och traktater hafva visat sig vara i stånd till, Man har uttryckt fruktan för att det reaktionära helstatspartiet åter skulle komma till statsrodret och att Danmark ännu en gång skulle söka sin räddning ien förening af sina länder, hvaruti skilnaden mellan sysk och dansk uppgåfves, eller ati Slesvig skulle uppoffras, för att försäkra sig om Holstein. Möjligheten af en sådan styrclse i Danmark kunna vi emellertid knappast mera tänka oss. Hvad Holsteins ständer år! 1553 uttalad-. att ett samlif af de särskilda fandsdelarne blott kunde ernås medelst genomförandet af den förs 1848 bestående förfuttningen. har på ett sorgligt sätt visat sig vara en sanning, och det danska folket kan icke mera tillspillogifva sin frihet. Det är visserligen :å. att en stor del al det danka folket ännu befinner gis under inflytelsen af minnena om Danmarks makt unde: in ehafvandet of besittningar i Tyskland,