oe I VS PA oo SO EP AK Of OT j Userade. Lika litet kan den engelska industrien sägas vara gynnad i afseende å arbetskrafterna. Skyddsmännen påstå i allmänhet, att de engelska arbetarne arbeta längre och för ringare dagspenning än arbetarne i andra länder, men detta är oriktigt. Arbetarne i bomullsfabrikerna i Manchester ha I hittills haft kortare arbetstid än bomullsarbetarne i Gent, och de ha dessutom dubbelt så hög aflöning. Men hög arbetslön betraktas vanligen såsom ett mycket olyckligt vilkor för den internationella konkurrensen, och de engelska fabrikanternas ställning är således 1 detta afseende ofördelaktig. Det är dock isynnerhet beträffande vilkoren för varornas försäljning, som protektionisterna triumferande hänvisa till Englands öfverlägsenhet. Det finns intet land, säga de, hvilket såsom England har 45 kolonier till köpare af sina produkter och en talrik handelsflotta till att transportera dessa produkter. Det finns intet annat land, som har förmåga att så som England påltvinga utlänningar sina produkter eller är i stånd att med en alltid disponibel, öfverskjutande behållning af produkter öfversvämma de länder, hvilkas industri börjar konkurrera med den engelska. Mot dessa öfverdrifna påståenden har man enom en undersökning af de verkliga för hållandena blifvit satt 1 stånd att framställa positiva upplysningar, som bevisa motsatsen. Det är väl sannt, att den engelska industrien finner afsättning för sina produkter på en marknad med öfver 200 millioner förbrukare inom landet och i ko nierna, men denna marknad är ingalunda förbehållen de engelska industriidkarne; den är öppen för alla nationer. I de engelska kolonierna beräknas icke längre en högre tull vid införseln af främmande varor till förmån för moderlandets, och kolonierna äro så långt ifrån att vara en inkomstkälla för England, att de tvärtom vanligen erfordra ett tillskolt, som mäste betäckas genom skatter. Dessa skatter utgöras icke af de utländska industriidkarne, hvilka således äro i besittnivg al ett privilegium, i det de kunna taga del i handeln på de engelska kolonierna, utan att bära nagon af de bördor, som dessa koloniers sty och försvar krätva af England. Eit dylikt förhållande eger rum på de främmande marknader, till hvilka man påstår England ha öppnat sig tillträde mel kanonskott, och bland hvilka man företrädesvis framhåller den kinesiska. Denna marknad har onekligen blifvit, om icke öppnad, åtminstone utvidgad genom engelska vapen; men hvem har betalt kostnaderna härför? Hvilket annat land än England? Men deremot ha alla nationer begagnat sig af den kinesiska marknadens utvidgning, emedan England icke förbehållit sig några särskilda förmåner för sin handel. Det kan vidare icke sägas, att den engelj ska handelsflottan direkt bidragit att höja den engelska industrien till dess öfverlägsna ståndpunkt. Handelsflottan är blott ett transportmedel, men Cromwells navigationsakt har, genom att gifva de engelska fartygen stora fördelar framför främmande fartyg, fördyrat detta transportmedel på industriidkarnes bekostnad. Dessa voro tvungna all begagna de engelska fartygen, men skulle ha varit mycket lyckligare lottade, om de utan afseende på flaggen kunnat älja de billigaste och bästa fartygen att införa sina råämnen och utföra sina färdiga produkter på. Och nu, sedan navigationsakten är upphäfd och den engelska handelsmannen förlorat allt beskydd, skall man ännu mindre kunna påstå, att de engelska industriidkarne gynnas vid sjötransporten framför deras konkurrenter. I fall de 36.000 fartyg, som finnas i England och dess kolonier, uteslutande användes till transport af engelska produkter, skulle man ändock kunna tala om förmåner, men det förhåller sig icke så. De engelska fartygen gå i alla nationers tjenst och transportera främmande produkter lika väl som engelska. Redarne bry sig icke om, hvilken nation laddningen tillhör, de se blott på frakten, och industriidkarne på fastlandet taga således del i förmånerna genom att ha en talrik handelsflotta som den engelska till sitt tötfogande utan att de haft att bära bördorna al navigationsakten. Hvad skall man slutligen tro om den ö verenskommelse, som säges vara ingängen mellan alla engelska industriidkare utt tillintetgöra alla sina konkurrenter genom att sälja sina varor med förlust, och hvad skall man säga om den så mycket omtalade, öf. verskjutande behållning, som alltid säges ligga till reds alt öfversvämma främmand länder? Det är dock alldeles omöjligt et i verkligheten uppvisa ett land — och allra minst gäller det i afseende å England — der industriidkarne blifvit ense om att re liserå sina behällningar med förlust. Hva lant påstående är gripet rent af ur luften, och detsamma är förhållandet med de öfverskjutande behållningarne, Handelns historia berättar ingenting om sådanna ruinerande invasioner af gamla jernvaror, föråldrade jernkramvaror eller förlegade bomullsvaror, och föreställningen härom härrör allenast af protektionisternas fruktsamma inbillningskraft. Om sådana öfverskjutande behållningar ofta och regelbundet strömmade ut öfver marknaderna, måste de ju allraförst ruinera dem, som producerat dem; men om en köpman säljer sina varor med förlust, efter att ha ådragit sig förökade kostnader på dem genom magasinshyra, transportutgifter 0. s. v., så är det säljaren som förlorar derpå och vida mera än hans konkurrenter. Om man med allvar och utan fördom undersöker vilkoren för den engelska industriens produktion och försäljning, skall man inse, att den ölfverlägsna glans, hvarmed protektionisterna omgifvit den, blott i en jemförelsevis ringa grad förelinnes, och , man skall medgifva, att den engelska industrien är mycket långt från att vara höjd öfver främmande konkurrens. ivertygelsen härom skall befästas ännu mera, om aa An ee an Sd sö