STOCKHOLM den 26 Maj. Tysklands inkräktningsplaner ligga nu i öppen dag; man anser det nu icke mera löna mödan att dölja dem. Man erinrar sig huru vissa organer här i Sverge ännu för några månader sedan trodde eller åtminstone låtsade tro, att Danmarks integritet icke stode på spel, att det alls icke vore fråga om en eröfring af Slesvig, utan endast om upphäfvandet af Novemberförfattningen, vissa små förändringar i språkreskriptet för Slesvig o. s. v. De lögnaktiga och skrymtande förevändningar, under hvilka man började anfallet mot Danmark, hafva nu gjort sin tjenst; de hafva tjenat till ett hyende under de engelska och vissa andra statsmäns feghetsoch overksamhetspolitik och sedan man nu väl fått rofvet i sin hand låter man efterhand masken helt och hållet falla. Inom den tyska pressen af alla färger diskuterar man nu öppet nödvändigheten af att Tyskland behåller Slesvig och meningorne börja alltmera luta åt det hållet att et är så godt att Preussen tager det, eller att om äfven Augustenborgaren icke skulle helt och hållet undanskuffas, Preussen åtminstone erhåller en militärisk öfverhöghetsrätt öfver dessa landsdelar. De tyska tidningarne framhålla vigten af att här intaga en starkt befästad position emot Skandinavien, hvilket land måste betraktas såsom den fiende, mot hvilken Tyskland i främsta rummet måste rikta sina bemödanden; och i detta hänseende är det af vigt att utan dröjsmål begagna den nuvarande gynnsamma konjunkturen. Ty af Sverge och Norge — så resonnerar den mest spridda af Tysklands olitiserande tidningar, den i Leipzig utommande ?Illustrirte Zeitung? — behofver man nu icke frukta det allra ringaste; men om en gång genom omständigheternas makt de tre skandinaviska rikena skulle komma under en energisk regents spira, så kunde det vid lägligt tillfälle rinna honom i hågen att Östersjön varit ett skandinaviskt farvatten och att det kunde gå an att försöka återföra ett sådant sakernas skick. Han skulle för sådant ändamål icke behöfva inlåta sig på ett så äfventyrligt företag som Gustaf Il Adolf, utan danska öarne och Jutland erbjöde en förträfflig operationsbasis. Vore Skandinavien i förbund med Frankrike, så blefve sådant högst vådligt för Tysklands nordgräns och dess maktställning norrut. Derföre är det nödvändigt att skyndsamt vidtaga sådana åtgärder, att Slesvigs jord, som nu blifvit eröfrad genom så mängas tappras blod, aldrig mera blir tummelplats för skandinaviska brutaliteter och utt dessa hjeltars ben icke blifva vanhelgade genom danska korsarer?. Liksom den bekanta fästningsfyrkanten vid Mincio skyddar Tysklands sydgräns (mot de italienska brutaliteterna) så bör ett dylikt bålverk rej. sas i norden. Rendsborg bör göras till en stark förbundsfästning, med Kiel såsom fästning och örlogshamn å ena sidan och Fredriksstad på den andra. Men, detta är icke tillräckligt. Ön Als bör befästas på det allrastarkaste. Dyppelställningen skall förses med väldiga fästningsverk; alla landningspunkter på Als skola förses med starka batterier och dessa förenas med hvarandra medelst en jernväg och allesammans medelst radieformerande banor med centralpunkten Sönderborg. Likaledes bör ön Sylt på vestkusten förvandlas till en befästad vapenplats. ?Nu — heter det till slut — hafva vi fast fot i Slesvig; må vi då hålla den qvar med jernringar! Men låtom oss icke vänta någonting af tyska förbundet med dess snäckgång. Här tillhör det Preussen att handla friskt och icke fråga efter någonting annat än vår framtid och vår storhet.? tyska och engelska tidningar finner man nu en mängd olika meddelanden rörande de vid konferensen framställda fordringar samt en hop deraf föranledda anmärkningar oeh l: reflexioner. Ehvad förtroende man må sätta till dessa meddelanden, så är dock en hufvudpunkt afgjord, nemligen att de tyska stormakterna nu hafva, äfven formelt, förnekat den traktat som de hittills inskränkt sig till att sönderbryta under tvetydiga försäkringar om att de respekterade den. I en depesch af den 15 Maj, som vi fullständigt meddela på annat ställe i detta nummer, har preusiska utrikesministern hr von Bismarck instruerat preussiska sändebudet i London; grefve Bernstorff, att i konferensen förklara att Preussen icke längre anser sig bundet af Londontraktaten, och hela formen af detta dokument lemnar intet tvifvel öfrigt om att en alldeles dylik instruktion har blifvit sänd till Österrikes ombud. I denna depesch uppställes tillika det af lord Russell starkt bestridda påståendet, att Londontraktaten endast binder de tyska makterna gentemot Danmark, men icke gentemot de andra deltagarne i fördraget, och slutligen reduceras konferensen till det minsta möjliga, ithy att v. Bismarck anser det falla alldeles at sig sjelf att den alldeles icke behöfver bekymra sig om de bestående traktaterna, utan skall fritt diskutera om en lösning, liksom om den danska monarkien redan hade upphört att existera. Säledes tyckes det ögonblick nu hafva inträffat, då England måste fatta ett afgörande beslut, ty äfven i den icke osannolika händelsen att den engelska regeringen vill försöka att draga ut saken till sessionens slut kan parlamentet icke, efter det sätt, hvarpå det i det hela uppträdt, understödja en sådan taktik. Man ihågkomme nemligen att engelska regeringen icke blott för egen del har obetingadt hållit fast vid Londontraktaten, utan äfven uppställt som ett axiom att denna jemväl är erkänd af de