nade at: deras gevär på så nära håll skulle höja betydligt. Hade de gjort det, skulle jag troligen icke nu sitta i Graudenz, ty en kula träffade min mössa och kastade den ett godt stycke ifrån mig. Med ens upphörde reussarne att skjuta och vi angrepos med ajonett af en ötverlägsen styrka från nir 5. En dylik utryckte från n:r 6 för att anfalla oss från andra sidan. Allt motstånd blef nu mera fåfängt. Ingen räddning var möjlig. Min kompanichef ropade till mig: NN är förloradt! och framräckte sin sabel, för att icke onödigt uppolfra återstoden af vårt raska folk. Mig återstod endast att följa hans exempel. — Striden upphörde — och jag är nu krigsfånge, efter att endast en vecka hafva varit i elden. — Häårdt nog! Hvad som utom skansarne 5 och 6 passerade, känner jag endast genom muntliga berättelser, och som det i tidningarne troligen icke kommer att fattas skildringar af striden, lemnar jag allt ordaude derom åt dem. enast efter det jag öfverlemnet subeln märkte jag tydligt att jag hade alt göra med rusiga soldater, ty under det en lade bajonetten för bröstet på mig, började en annan att grabbla i mina lickor Lyckligtvis var en preussisk oflicer i närheten, och på så god tyska som möjligt försökte Jag a honom begripligt, att hans folk bar 3 u som Iymilar. Han var nog hygglig alt med sabeln rappa mina vänner några dug gliga tag på rygeen och ålunda befria mig ifrån dem. De flestu officerare jag talat vid hafva varit utsatta för en dylik behandling. — Min regementschef vär nära alt nedstickas, blott för det han bar en käpp i handen. Nu började värt sorgliga tåg emellan de af bränvin och seger rusiga preussarne, tills vi slutligen uppnådde Fieusborg. Här hade de danskt-sinnade invånarne för oss ofticerare — cirka 20 — föranstaltat en supe och visade oss äfven i öfrigt den utmärktaste välvilja. Vi anträdde naturligtvis vår resa både med dålig kassa och dålig ekipering. Heder och tock derföre åt flensborgarne, som försågo oss med skjortor, strumpor c. — allt gratis! Morgonen derpå fördes vi genom Hamburg till Berlin, och slutligen har jag nu, jemte sju andra officerare, hvaribland två svenskar, humnat här iGraudenz. Ofverallt, der vi stannade, hade folket samlat sig i massor för att beskåda oss; men allestädes bemöttes vi mycket väl, om jag undantager Altona, der pöbeln skymfade och hånade oss. I Berlin deremot voro vi föremål jr stor uppmärksamhet af de preussiska gardesoflicerarne, som formligen öfveröste o3s med komplimenier. Här halva vi allt på det hela taget rätt bra och åtnjuta fullkomlig frihet, inom en viss rayon lik och med skyldighet ati kl. 9 om aftonen vara inom fästningsmurarne. Fit fattas dock, oaktadt den hjertliga välvilja: jag röner af mina danska kamrater, och den nästan öfverdrifna artighet, som bevisas af ett här förlagdt preussiskt regementes ofticerskår, och det är trefna den. Jag kan icke säga, huru jog längtar härifrån, och om jag i vore bunden el mitt hedersord att icke försöka fly, skulle jag genast gilva det på att inom ett dygn ara på väg härifrån. Med saknad ilar tanken tillbaka till Dyppel. Mina gladaste dagar — det säger jag uppriktigt — har jag upplefvat uti skansarne och löpgrafvarne, ty om der fanns död, så fanns der lif också. Den tid, jag der tillbragte, var visst icke lång, men jag hann derunder uppletva mera än mången annan under ett längt fälttåg, ooh på minnet af sa dagur skoll jag kunna idisla under ett