voro för mårga, att de fiendtliga refflade kanonerna träffade för våldsamt. för säkert. Danskaurne ropade förgätves till de svenska och norska bröderna: Fienderna äro komna. Hvar ären I? . Sverge och Norge svarade: Våra söner komma icke. Vi sända dem icke. Edra fiender äro för starka. Derföre måsten I strida ensamme. Det var det hårdaste. Och bittrare ändå för Danmark, än att det ingen hjelp fick, var det, att Sverge och Norge beslöto att den dansku saken icke längre skulle vara nordens, att Danmarks sönderstyckande och underkastelse under Tyskland icke intresserade Sverge och Norge så mycket att vi skulle söka förhindra detta genom att deltaga i en olika strid. Pet var den bittraste kalken för Danmark alt tömma. Det trodde länge icke på sanningen häraf. Det väntade bröderna vid Dannevirke. De kommo icke till Dannevirke. Det väntade dem vid Dybböl. De kommo icke till Dybböl. Det vänlade dem till våren, när isen var borta, när solen smälte vinterns snö, värmde luit och jord och menniskornas hjertan. Våren kom, isen bröt upp och solen återkom, men bröderna kommo icke. Dannevirke hade fallit, ut. n att Sverges och Norges män hude varit der, — Dybböl föll, utan att vi hade någon delidess hjeltemodiga försvar. Våren är kommen, hafvet är öppet, hamnarna isirig, storken har anländt till Dunmark och bygger i de gamla boen, der de preussiska kanonerna icke hade törstört dem tillika med husen, på hvilkas tak de voro anlagda. Men bröderna ha ännu icke kommit, och de komma icke. (Jo! nej! jo!) De komma icke, så frumt ej en eller fiera stormakters hjelp gör vår fri från fora, Ötverflödig för Danmark. Så lyder Sverges och Norges svar till de stridande danskarne. Är Norges hjerta med idetta svar? (Nej! nej! nej!) Jeg säger såsom I, och jog önskar utt vi kunde utropa det, eå att bela verlden hörde det. Nej, nej, det norska folkets hjerta är icke med i detta svar! (Bravo!) Det norska folket enser icke sut blod för dyrbart att flyta tillssmmans med Danmarks till nordens försvar. Med glädje skulle de norska krigarne blanda sitt blod med danskarne och deta med dem deras 8 r, deras lidanden och den odödli a ära hvarmed de hölja sig. Med plädje och stolthet skulle de norska hustrurna sänd sina män, de norska mödrarne sina söner, de norska flickorna sina trolofvade att kämpa vid dunskarnes sida och med dem värna norden genom att värna Danmark. (Ja! bravo!) Med den glädje, som är belöningen för uppfylld pligt, skulle det norska folket se sina och bverges krigare kämpa vid brödernas sida för det gemensamma språket, den oemensamma nationaliieten, den pemenmma folksiriheten, för nordens sjelf: dighet, -— se dem på gammalt nordiskt v senom att blanda sitt blod sluta ett förbund mellan de tre folken, som skulle betrygga det treeniga norden mot de faror, hvilka från de omgifvande stormakterna hota dem Ha — och för hvilka de, om de blott ville svara sig hvar för sig, också hvar för sig skulle duka under. en vill norden stå tillsammans i enighet till gemensamt försvar, icke räkna angriparne förrän det bekrigar dem, men liva på Gud, så skall också Gud hjelpa. Gud hälle sin hond öfver Danmark! Da merk lefyve! (Bifall och niofaldigt hu