de äro ett och samma folk, grenar af en och i sammn stum. (Bravo!) När deras regeringar hade började folken 1ö igt fö 8. ) Men isynnerhet efter det Danmark gaf! Isig en fri förtattning, och såsom följd derat ! nationen afskuddade det tyska ok, som de y konungarne hade på folkets nacke, sedan Daums H det danska folket ett tiden har enheten af det dan Ifolket allt mer och mer v ges förstånd och hjerta, o ha då oc msett, huru mycket de ömsesidigt behöfvs I hvarandra för att fullt utveckla sig, hvar på silt sätt. Och eå måste det ske. Ty det är icke i riksgränserna, icke konungarne, icke men-:! niskornas dagsverke, som iörena folkstamett dansktland,j: dan den mar och nationer. Regeringarne kunna åtskilja, förena dem j kunna de icke. i Den makt, som förenar nationerna till en pomensam enhet, är et upphöjd öfverj! konungar och furstar, öfver konungars och ! folks rådslag. Det är Guds egen eviga mekt, som för-1 enar genom blodet, genom naturens eviga ! lifskällor, hvilka, ofta oskönjbart och obemärkt, likväl ulltid strömma förfriskande och lifvande genom ett folks hjerta, så! länge hjertat icke upphört att slå, och folket att vara till. i ( Derföre tiro Danmarks. Sverges och Norges folk förenade, om också deras regeringar äro årskilda. Mellan dem eger den sanna förening rum, som icke kan upplö tt sas, emedan den är Guds, icke menniskore: verk. 1 Huru skulle vi då kunna fira vår frihetst toch sjelfständighets fest. utan att våra hjer-s tan dervid äro uppfyllda af tanken på dett l 1 i I broderfolk, som, för att försvara samma Hörmåner, dem vi glädja oss öfver att åtnjuta, strider och blöder i ett krig, hvari det mot tiendens ofantliga öfvermakt i vapen och antal endast kan ställa sitt oböji: iga mod, sin uppoffrande trohet mot fö! derneslandet, mot siu, mot vår nationa-s litet? Smärten öfver hvad Danmark nu lider)t bäfvar genom hela värt land. Likasom vär högtidsdag inhöljer sig il! öglopp och regn, så grata våra hjertan ver Danmark. I Vi vilja gerna vara glada öfver egen lycka, men vi glömma glädjen för sorg öfiver Danmarks smärta. (Hör! bravo!) Vi vilja gerne jubla ötver vårt lands pånyttfödelse, men jublet dränkes i tårar öfver Danmark d. Vi se nu Danmark lida detsamma, som vi skulle ha nöd istå och bära, om icke Sverges folk och de la regent vas rit nog högsinnade att föredraga en friförening mellan de tvenne folken framför den underkastelse, som traktater med andra makter förmenades giiva dem rätt till att fordra. Ingen stormakt hjelpte då Norge, alla stormakter hade förenat sig Men det hjelpte sig sjelt, dertöre hjelpte Gud det — och Gud skall väl också hjelpa Danmark. Likasom Norge år 1914 står nu Danmark, blott med den skilnaden att Danmarks ställning förefaller ännu mera förtvitlad — blott att hvad man bjuder Danmark icke är underkastelse under en frände af samma blod, utan under en främmande fiende, som vill tillintetgöra ej allenast dess frihet och sjelfständighet, utan äfven dess nationalitet. Och hvad som för Norge blott var fara, men icke öfvergick till allvarsam strid, det har i Danmark öfvergått till den förfärligaste verklighet. Det började med stormakternas pression. Englands och Frankrikes, Rysslands och Österrikes, Preussens och det tyska rikets utskickade kommo alla till Danmark för att vägabringa fred, likgiltigt på hvilka vilkor, blott fred. Man fordrade, att Danmark skulle offra sin sjelfständighet, sin nationalitet, göra sig I till lydrike under Tyskland, på det att ( stormakterna måtte kunna ha lugn. (Hör!) S Och man hade intet annat skäl att förebära, hvarföre Dunmark skulle gifva efter, än dess fienders öfvermakt. 5 De talade till Danmark, såsom den persiska konungens sändebud talade till grekerna vid Thermopyltee, och sade: Preussarnes och österrikarnes granater skola förmörka solen för er! Danskarne svarade: då skola vi strida i! skuggan. I Och stormakterna sade till denskarne: 1j skolen ingen hjelp få. Vi ha garanterat ert lands integritet, vi ha garanterat Slesvig såsom en del af Danmark. Men vi ha icke förpligtat oss att bjelpa er med vära vaen, och vi vilja ha fred. Ingen af oss skall t hjelpa er. sd Men danskarne svarade: Då skola vi strida ensamme. Frankrike, England och Ryssland sade till danskarne: I hafven rätt; edra fiender kränka folkrätt, traktater, tro och loiven. Men edra fiender äro mäktiga, I ären svaga, och vi vilja ha fred. Derföre hjelpa vi er icke. (Hör, hör!) Men danskerne svarade: Vi vilja hjelpa oss sjeltva, så skall Gud hjelpu oss, och vära bröder skola hjelpa 088. Men det hårdaste återstod ännu, bröderna hjelpte icke. Fiender hade de många, vänner visste de, att de hade få, men trodde, att de hade len — de hade ingen. (Hör! blandadt med: Jo! ja!) De, som talade samma språk, till hvars försvar Danmark stridde, i hvilkas ådror samma blod flöt, de, som uppspirat från samma rot, som hade samma mstitutioner att värna, semma nationalitet att försvara, de sågo lugnt på och kommo icke! Det var det hårdaste. Platta sände i forntiden eina tusen man till Athens bjelp, då detta angreps af flera hundra tusen perser. Och de tusen plateeenserna delade med de tio tusen athenienserna den odödliga äran af slöget vid Marathon. AN — — AA PR —-— vs at Må AS jr KA ne GG RA or oo Kr