kra sig sjelf om I d inom landet. Engod har i det hela kanske aldrig varit lyckgare än under den danske kung Kuut, och denna monarks personliga storhet förlänade dessutom Englands folk en glans af ära, i som de anglosachsiska konungarne aldrig förmått att skänka det. Det är egentligen st från den danska Knuts dagar England intager sin plats i Europas historia såsom ett rike af stormakisrang och hade det unnats nämnde konung en längre lifstid, skulle ! han säkerligen slutat med att betästa i Eugland en sådan tingens ordning, hvarigenom mänga af de brywingar, för hvilka detta land i de närmast följunde tiderna blef utsalt, skulle blifvit detsamma sparade. Då Knut den Store — monark efterhand öfver I England, Skottland, sannolikt äfven erkänd; i Irlond, på samma gång konudg i DanI mark, Norge, en del af överge — efter någon tids tilltagande sjukdom afsomnade, endast 40 år gammel, år 1095, följdes han med uppriktig saknad af sitt engelska folk till sin sista hvilostad i Winchester och det var icke blott Danalagens inbyggare och li! folket i vissa andra redan till stor del da-: niserade provinser, som sörjde denna mäktiga herre och sman, utan äfven sjelfva den anglosachsiska befolkningen, hvilken hade lärt sig att älska honom för hans rätt1 färdighet och akta honom för hans obe-l stridda öfverlägsenhet och hans stolta hug. Efter Knuts död uppstodo strax misshäl-!l ligheter inom England. En del landskaper, framför allt hela Danalagen, jemte hufvudiden, hvilken, enligt en gammal kr a, nom det långvariga samqvämet med danskarne, nästan allmänt hade antagit danska : eeder ooh bruk?, utkorade Knuts son Ha-j rald till konung; i ondra delar af landet I (företrädesvis de gammel-anglogsachsiska) valdes en annan af Knuts eöner (med den anglosachsiska enkedrotiningen Emma) Hardaknut, redan förut konuug i Danmari Vid ett stort möte i Oxford kom man ändtligen öfverens om tn delning i godo; enligt detta Oxforderprotokoli skulle Harald herrI I liga delen af Enoglaud, Harli E ka i den nord daknut i den sydliga. Harald lefde emellertid endast fyra ar (han dog 1039 i Oxford och blef begrafven i Westminster), Hardaknut, som dittills icke personligen infunnit sig i sitt engelska rike, skyndade nu att taga icke blott detta, utan hela England s i besittning. Åter ver alltså väldet öfverli de särskilda britiska landsdelarne samladti er hand, och denna en dansk konungs, men ) det var sista gången. Hardaknut dog 1022 och jordades i Winchester hos sin fader Knut den Store. Före sin död hade Harda1 knut med försonligt sinnelag återinkallat i!x landet en sin haltbroder Idward, som ar den ofvunnämnda Emma och dennes första man, den fördrifna ska konungen Esthelred: knut var afsomnad, valde lande n Edward till konung: med honom börjar en ny afdelning af Englands historie. Ett nytt nationel element tränger från denna tid in i Eng land, det norman Danskheten måste efterhand gifva vika för detta: Wilhelm röfrarens (Edwards efterföljares) stränga framfart i Danalagen gaf, om icke dödss åt den danska nationaliteten derstädes, dock åt densamma en sådan knäck, att den aldrig mer förmådde resa sitt hufvud högt. Alla de sednare försöken från dansk a utt återcröfra en politisk betydelse i England förblefvo frukt så ti. ex. den af danska konungen Svend Estridson år 1069 utrustade expeditionen. I den allmänna ammanblandning af idiomer, seder och institutioner, som försiggick i England efter den normandiska inkräktningen af landet, förlorade dauskheten småningom sin sjelt11 ständighet och gick slutligen upp i det egen1 domliga virrvarr, som etter seklernas lopp t kom att konstituera den nuvarande brittiska nationaliteten. Att spåren efter det danska 1l väldet i England icke derför helt och hål-( lei försvunnit ännu i dag, är tillräckligt i Il mm mr LL mm mm m rr Å i j mm mm mm kändt: de skola tvärtom befinnas vara flera och mångsidigare, ju mer man söker efter dem. Vi sammanfatta oss med få ord. Denj! lilla historiska öfversigt, vi här gjort medi! anledning och ledning af Worsaaes förträlf! liga arbete, visar oss ett folk, som fordom egt nog lifsfullhet, spänstighet, extensiv kraft, att bortom hbafven skapa ett helt, nytt! rike af den betydenhet, som England (på eröfringens höjdpunkt hela det nuvarande ! Storbritannien). Detta tolk har sedan blifl E 1 vit litet, men verlden skall erkänna, att det är ett folk med stora föregåenden och stora anor. Det har en gång herrskat i sjelfva den stolta verldsstaden vid Themsen, herrskat der med ära och glans, herrskat der, erkändt och aktadt af hela det öfriga Europa. Nu, sedan dess lycka för längesedan vändt sig, stjäl man fritt i dess hus, hånar man det på allfarväg? ?, ser man vid staternas förnäma öfverläggningar ner på det, liksom på en tiggare vid dörren, ryceker man på axlarne ät dess kraf på simpel rättfärdighet, kännes man ogerna vid slägtskapen och minnes ej det ringaste af alla dessa gamla historier?. Man krusar för en t ifventyrsriddare, hvilken förtjenat sina spor1 rar i en röfvarebregd, man kastar deremot ! j åt den gamla kämpen från Sceorstean och Assandun ett ord om ?nödvändighetens bjudande makt? och om obönhörligheten af fulländade facta. Man handlar härvid på ett sätt, som är oädelt i sig sjelf, men som 1 blifver i nästan lika hög grad löjligt, då man tänker sig skepnaden af den historiska! obetydlighet, till hvars förmån urgammal dansk storhet här lider smälek och förfång. ( Vi veta fullkomligt, att vi icke skrifva för4 europeiska kabinetter och att dessa våra ord . hvarken skola nå den ädla lord Johns öron eller någon annans bland alla de mycket ! betydande män, hvilka i denna stund äro ils London samlade för lösandet af den dauskjs t 4 tyska frågan; men vi kunna icke undertrycka den tanken, att det skulle varit högligen önskvärdt, att något af hvad denna vår framställning innehåller som historisk och politisk. sens-moral älven varit för Sverges! och Norges befullmäktigade vid konferen-! sen, om också blott i förbigående påpekadt i de ryktbina instruktioner, hvilka nyligen: gått så sällsamma vägar, att någon i Tysk