Big sjelf titel af konung öfver ?hela Engiand?), och de främmande gästerna i Normandie stodo sig dåligt nog mot kung Ludvid af Frankrike: emellertid återtogo i England sukerna sitt gamla utseende under Athelstans efterföljare Edmund, hvilken till den danska konungen Olai äter år 943 måste afstå de vunna fördelarne och ånyo bekräfta Olafs myndighet och välde i den gamla Danalagen; ungefär samtidigt måste den franska konungen Ludvig också ingå på en förlikning med normannerna, (hvilka erhållit hjelp ul kung Harald i Danmark), och erkänna deras oberoende besittning ul Seinelandet. Normannernas rike (det erhöll emellertid först i det elfte seklet sitt officiella namn al Normandie), blef under jarlen Richard I — jarl at Rouen? var den vanliga titeln för normannernas hertigar — mera blomstrande, än det någonsin tillförene varit, det började likväl vid denna tid, slutet ar 900-talet, förlora sin nordiska karakter, inbyggarne glömde efterhand sitt moderlands språk och uppblandades allt mer och mer med det frouska folket, snart för svinner Normandiet ur historien helt och hället såsom i strängare mening Nordmannaland. Danskarne i den engelska Dunalagen hböllo vida trofastare i med både språk, lugar och seder, oaktadt de i flera omgånger hotades med anglosachsiskt öfverherrudöme och äfven under längre och kortare tidpunkter (under sista hälften af 900-talet) måste finna sig i att skenbart erkänna ett dylikt. Till och med runskritten bibehöllo de alltjemt, oaktadt sjelfva numera kristnade (danska runor från denna tid hafva nyligen blifvit upptäckta i domkyrkan i Carlisle, likaledes egen myntberäkning efter mark och öre, egen klädedrägt, o. 8. v. Mot slutet af 900-talet öppnade sig också plötsli gladare utsigter för det danska herred 1 England, än som på någon tid varit händelsen. Vi inträda i hvad Worsaae kallar de Ystora danska eröfringarnes? epok. Den danska konungen Svend To KÄgg, en af den nordiska hedendomens sista drislipa representanter, hade vid gratölet efter sin fader kung Harald Blåtand gjort vid bägaren det löfte utt eröfra hela England. tom prins hade han redan en gång gjort; ett vikingatåg till detta land, nu, som konung, företog han en större expedition dit, är 901. I förening med den norska konungesonen Olof Tryggvason landade han i Östangeln, intog Ipswich, fann naturligtvis genast understöd af de danska i landet och tvang till en början den anglosachsiska öfverkonungen Ethelred till en öfverenskommelse, deri bestämdes bland annat, lthelred. ekulle till de dauska vikingarne utbetala! en gärd 10,00 marker silfver; detta var uppkomsten till den s. k. Danegeld?, hvilken . sedan förändrade sig till en iormlig skatt på de engelska undersätarne. Derefter drogo Svend och Olof Tryggvason till den egentliga Danelagen, der de till en början gingo fiendtligt fram, men snart synas hafvu ingätt förbund med sina danska fränder, måhända äfven hos dem ytterligare förstärkt sig. På eftersommaren 994 vände de tillbaka till det sydliga England och lade sig utanför London med närn hundrade fartyg, begåltvo sig, då de ej mäktade intaga staden, på härjning vidt och bredt omkring i, landet, slogo sig för den påföljunde vintern ner i Southampton och hvilude så ut! denva gång kostade freden för ögonbl den anglosachsiska konungen eu gärd 16.000 mar Den norske Olof slö nu en separatfred med Ethelred och restel kort derciter från allisammans tillbaka till Norge, Sven qvarblef i England, m nes ej halva ansett sig sturk nog till att! ensam återupptaga offensiven förrän 997, då han seglude in i Severn och ströfvadej. omkring i Wales, Cornwallis 0. s. v. Flera ljande är förnyades dessa de danska vikingarnes strötverier, än i den än i den endra af de anglosachsi arne och år 1001 mäste Ethelred i gen köpa sig fred med en mark reda pengar (man ser Danelagen skonades under i nare härjningståg med stor detta hörde till Svends heia politik, s uppenbart gick ut på alt en gång med ull de danskes förenade krafter slå ett afgörände slag. Då nu Svend Tveskäggs här allt emt blef qvar i landet (sjelf gjorde han efter 1001 ett besök i Danmark), och ständigt visade hotande åtbörder, fick kung Ethelstan den olyckliga ingifvelsen att i hemlighet föranstalta ett blodbad på alla danskar i de anglosachsiska distrikterna, hvilket också ganska riktigt med en rafinerad grymhet blef utfördt dagen efter Mår-, tensdag är 1002. När kung Svend erhöll nyheten derom, svor han cen dyr hömd, samlade en ofauilig flotta, hissade sitt kungliga banr på densamma och seglade följande året, skummande af vrede, till Eng-) iands kuster. Han afslutade först ett för-. bund med Normandiets hertig Richard II, jaföll derefter på flera ställen i England, spridde öfverallt skräck och fasa underj tvenne års tid, nödgades visserligen 1005 2å med sin flotta hem till Danmark, för den hungersnöd, som då rådde i England, men kom igen året derpå, härjade på nytt och kunde denna pång endast förmedelst en kontant summa af 36.000 mark förmås att lemna det härdt hemsökta landet och styra med sina skepp tillbaka. Svend Tveskägg satt nu hemma till år 1013, men då utrustade han en ännu större flotta, än nåzon af de förra, och afseglade åter till Eng-!1 end med föresats att denna gäng, kosta . hvad det ville, göra en snöplig ända på j hela det anglosachsiska riket. Han genom-, förde också denna föresats, och inom otro-, 1 t ; A j Å 6 i ligt kort tid. Den danska konungen företog först ett härnadståg genom Westsex, der de särskilda höfdingarne och borgherrtarne öfvergåfvo sig till honom, den ena efter den andra, kung Ethelred sjelf såg sig slutligen tvungen att flykta (till Normandie) och Sven Tveskägg fann sig ännu inom årets slut så godt som envåldsherre öfver hela det britiska riket. Han fick emellertid icke länge njuta af denna sin storhet: han afled oförmodadt följande år, 1014, just då han