STOCKHOLM den 25 Maj. Man har på sednaste tiden haft tillfälle att se, huru några svenska tidningar tillgripit hvad slags medel som helst för att söka inför det väckta nationalmedvetandet och den kränkta rättskänslan öfverskyla det svaga, vacklande och inkonseqventa uti vår regerings politik i den danska frågan. Man har dervid varit så föga nogräknad, att man slagit omkring sig med påståenden, som varit alldeles motsatta och upphäft hvarandra. Då man det ena ögonblicket framställt de mest ultraekandinaviska anepråk på folkopinionen i Danmark, har man det andra ögonblicket öppet anslutit sig till det tyskt-reaktionära partiets i Danmark angrepp emot den nationelt-liberala fraktionen och dervid låtsat glömma, att det är vår regering, som genom sitt uppträdande under flera är gifvit stöd åt den nationeltliberala politik som blifvit följd och genom ana råd och förmaningar väsentligen bidragit till att framkalla den nuvarande situationen. Det har gått så långt, att man ieke blygts att aftrycka illvilliga utgjuteli ser mot de danska liberala och förvrängningar ur den allmänt föraktade Flyveposten, i hvilken reaktionen nu funnit ett uselt redskap, som man i Danmark icke ens aktar det mödan värdt att egna den ringaste uppmärksamhet. Med anledning häraf har en författare i Lunds Weckoblad gjort följande sakrika framställning och erinran: Det kan väl tyckas vara ett öfverflödigt bestyr, att ådagalägga, det den tyska invasionen i Danmark icke blifvit framkallad genom någon utmaning från dansk sida och allra minst derigenom, att danska regeringen till en utmanande hållning blifvit drifven ef ett parti i Köpenhamn, representeradt af tidningarne Dagbladet och Feedrelandet. Det finnes i sjeltva verket icke mera än en publicist i hela vårt land okunnig eller oförsynt nog att vilja inbilla sina äsare, att Danmark lider för ett litet fanatiskt partis synder, hvilket i nyssnämnde tidningar säges förorda en förderflig Eiderpolitik. Hvar ärlig man, som icke lefvat de sista åren med tillslutna ögon, måste medgifva, att dessa tidningar endast uttalat en öfvertygelse, hvilken trängt sig på danaka nationen, om nödvändigheten att göra en ände på Tysklands inblandning i styrelsen af de den danske konungens länder, som icke tillhöra tyska förbundet. Frukten af denna öfvertygelse voro Marspatentet och Novemberförfattningen. Allt detta inse de ilesta, men det är af stor vigt äfven för vår egen inre utveckling, att den dikten icke får fotfäste hos oss, att det är ett mer eller mindre demokratiskt parti, som störtat Danmark i lifsfara. Kommer Sverge möjligen efter den påstående vapenhvilans slut att Jemna Danmark den hjelp, vår regering onekligen förespesfat detsamma, så är det eynnerligen ungeläget, att ingen må tro, att vi gå ett danskt partis ärenden. Derlöre må dessa rader erinra om förhållanden, hvilka för de flesta äro väl bekanta. Det svenska kabinettet har icke litet bidragit att göra det danska tillgängligt för den Eiderpolitik, som de slesvigholsteinska förvecklingarne predikat tydligt nog. Då danska regeringen våren 1861 gjorde sitt sista försök att genom en helstats u prättande besvärja de från söder hotande farorna och begärde, att Sverges ministrar hos stormakterna skulle få uppdrag att förorda de gjorda förslagen, svarade grefve Manderström, att konung Carl väl kuude uttala sina välönskningar för framgången afi Danmarks plan, men ej med sitt förord understödja densamma, säsom stridande mot hans ofta uttalade uppfattning af Danmarks sanna intressen. Grefve Manderström skref den 14 Mars 1861 till svenska ministern i Köpenhamn: De råd, som H. M. konungen sålunda låtit gifva, hafva bvilat ... på en upp-i riktig öfvertygelse, att den enda bot, som . elode att finna, vore en afgörande åtgärd, hvarigenom de tyska hertigdömena Slefvo ställda under en administrativ styrelse, fullkomligt skild från konungarikets ij och Slesvigs. Danska regeringen har med välvilja upptagit dessa råd och har synts oss öfvertygad om, att de voro förestafvade af af det mest vänskapliga och oegennyttiga; intresse — men har icke ansett sig kunna följa dem.4 Emellertid strandade den danska helstatsplanen på den förklaring af Holsteins ständer att hertigdömets framtida! lycka endast kunde betryggas genom att återställa ?Holsteins gamla förbindelse med Slesvigt. Grefve Manderström ansåg denna utgång hafva det goda med sig, att den på en gång kastade ljus öfver förhållandena och anvisade det enda rimliga sättet att göra slut på stridigheterna. Deraf följer ovedersägligen — skrifver han den 29 Mars — i främsta rummet, att hvarje ytterligare försök all reorganisera danska monarkien på basis f en för alla dess delar gemensam konstitution hädanefter måste öfvergifvas såsom varande omöjligt att utföra.? Ginge danska regeringen in på de ånyo framkomna anspråken från år 1848, skulle den enligt Sverges utrikesministers omdöme begå ett politiskt sjelfmord och förbereda en Omstörtning, som ganska sannolikt skulle hafva till följd, att monarkiens byggnad sammanstörtade. Kunna Eiderpolitikens grundsatser, hvilka man i okunnighet eller illvilja tillskrifvit ett köpenhamnskt parti och tvenne tidningsblad, hestämdare uttalas än grefve Manderström här gjort. Han ansåg sig berätti ad att i London, Paris och Petersburg anbefalla detta sätt att lösa frågan, såsom det enda, hvilket synies Sverge praktiskt. Man skall icke — fillägger han — kunna för-! neka, att Konungens, min höge Herres Regering måste vara i högsta måtto intresserad af att se slut på en tvist, som hvilar! tuna Äfnop rår framtid och som. om intet göres a