föranden, det är inte osannolikt att icke konstaplarne begagnat riktiga mordvapen. åväl AMukr som Kyhlberg nekade på det bestämdaste till de mot dem gjorda angilvelserna. Väl hade den sistnämde jemte ötverkonstapeln Strömberg och några andra konstaplar kommit till Södermalmstorg kl. omkring 11; ett litet stycke uppåt Götgatan hade han äfven varit; icke så långt som till S:t Paulsgatan. vad skulle ni på Söder att göra? frågade ordföranden. ?Vi beordrades dit, emedan der var krakel, Kyhlberg. . blef krakel när ni kom dit?, genmälde rådman Öhnell. Att hafva samtalat med Heine efter det denne blitvit slagen, ville inte Kyhlberg förneka; men detta samtal hade egt rum nedantör S:t Paulsgatan och hr Heine hade då varit alldeles ensam. Men hr Heine fick ju slag och sparkningar under det han samtalade med Kyhlberg, invände ordföranden. Kyhlberg nekade. Hörde Kyhlberg inte heller att någon utroDu skall ha stryk din djefla tidningsrilvare ! Kyhlberg hade inte hört något sådant utrop: visste ej heller att hr Heine var tidnings: vare. Icke heller kunde Kyhlberg uppge namnet å någon af de konstaplar, som voro posterade å den plats der våldet mot hr Heine begicks; såsom ursäkt härför anförde han att de varit så många. . Jag vet inte hvad ni skulle der att göra, yttrade ordföranden. Muhr förnekade på, det bestämdaste hvad mot honom bliivit angifvet; dock kunde han ej bestrida det han den ifrågavarande aftonen begagnat en käpp af rör, hvilken likväl vore mycket smal. Battong påstod Muhr sig aldrig halva begagnat under hela sin tjenstetid. Ja det vore väl om de allesammans låte bli att begagna battongerna, försäkrade rådman Ohrell. Sedan ordföranden härefter förgäfves sökt att förmå anklagade Muhr och Eyhlberg att bekänna sanningen. förklarade han att det vore en skam att det skulle finnas slagskämpar bland poliskåren, samt att det vore särdeles betecknande för denna kär — ehuru densamma otvifvelaktigt älven bland sig räknar många aktningsvärda personer — att korstaplarne icke kunde förmås att tala sanning inför domstolen. Som några vittnen icke till denna dag voro inkallade uti de trenne mål för hvilka vi här redogjort, tillätos målsegandena Heine, Ljungdahl och Johansson att aflägsna sig. I afseende å de öfriga målen upplyste flera till denna rättegångsdag inkallade vittnen: att konstaplarne n:r 16 Kyhlberg och 150 Fröberg tisdagen den 8 Mars på aftonen.varit inne på restauratören Duners näringsställe vid Arsenalsgatan tre särskilda gånger och förplägat sig med öl och bränv Sista gången hade de jemväl köpt bränvin uti hvar sin medförda butelj eller flaska. Vid detta sista tilltälle hade de talat stora ord om Satt det nu skulle bli ordning?. En atkonstaplarne hade jemväl haft. battongen framme och visat den under yttrande: r är mat för en sjuk. En stund före kl. 10 hade Kyhlberg kommit inspringande och tillsagt att krogen skulle stingas. Jag stänger när tider blir, hade Duner rpå svarat. Kyhlberg hade då hotat med battongen och för andra gången upprepat befallningen att genast stänga: ty annars skulle det bli stryk aff. Slutligen hade Kyhlberg stängt de yttre dörrarne till krogen, hvaretter han slagit utanför på gatan varande personer, deribland slagtaren Jonzen. Ett vittne upplyste att Kyhlberg varit alldeles ursinnig. Först hade han befallt personer gå och när de väl efterkommit denna tillsägelse hade han sprungit efter och slagit dem. Under det dessa våldsbragder törötvades hade portertö äljerskan Andersson, hvars lokal var clägen näst intill Duners, tittat ut genom dörren. Kyhlherg hade blitvit uppbragt häröfver och utropat: gå in qvinna! jag skall lära dig veta att du bor i Stockholm. Derefter hade Kyhlberg med battongen i högsta hugg rusat in i porterförsäljningen, iattat hustru Andersson i armen och slängt henne våldsamt mot ett bord. Vidare befallde han henne stänga butiken, och då hon lotvade efterkomma denna tillsä blott han ville gå sin väg, stannade likväl qvar och svängde med battongen. Med samma fräckhet som Kyhlberg förut ädagalagt under ransakningen bestred han äfven dessa angifvelser. (Stutet följer.)