GREFVINNAN DIANE. ROMAN Ar MARIO UCHARD sNåväl, Andr, var då en martyr, sade hon med hänförelse, men om er hand förvissnar under lifvets tortyr, skall den dock qvarhålla fridspalmen, segerpalmen!... Ert ideal skall ej falla från sin höjd och den i erd drömmar framkallade bilden skall icke då med förakt vända sig bort ifrån er!? ?Ah!? svarade jag, jag skall blifva henne värdig, jag svär det; henne och — er. Ett glädjerop besvarade mina ord. Våra blickar sökte hvarandra; hon strålade al fröjd, tycktes det mig, men i ett ögonblick förändrades hennes drag — hon bleknade. vacklade och måste stödja sig ett ögon blick mot min arm; det var likväl blott ett fgonblick, ty i det nästa nedkastade hor sig på en bänk och betäckte ansigtet med båda händerna, under det hon brast i tårar och snyftningar. Diane, Diane! gråt icke!? utropade jag. ?gråt ickelX Jag kunde under detta mina känslors ut brott ej finna något annat-ord för att trösta henne. Jag var på en gång djupt bedröfvad öfver att se hennes tårar rinna och stolt öfver att vara föremålet för en sådan vänskap och tillgifvenhet, som nästan lånade kärlekens vältalighet. Diane, glöm att mitt mod svigtat et ögonblick !fortfor jag. ?Ah, er smärta förskräcker mig ännu mera än min egen. För er skull vill jag besegra förolämpnin. r och förödmjukelser; för er skull vill efra fri och aktad.? 7 Se Ä. B. tr 1M-—103, 107—110. 112—116 ljag