STOCKHOLM den 24 Maj. Om handelsoch sjöfartstraktaten med Frankrike. Under denna rubrik har Dagligt Allehanda de sednare dagarne innehållit en serie artiklar, hvilka vi anse oss icke böra helt och hållet lemna utan uppmärksamhet. Samtidigt dermed att Post och Inrikes Tidningar meddela ett regeringens beslut, hvarigenom den nedsatta tullkomitens i traktatsfrågan afgifna yttrande och förslag förklaras icke böra på förhand offentliggöras — en vid pågående underhandlingar med främmande makter vanlig grannlagenhet och ofta nödig försigtighet — framträder Dagligt Allehanda -med en kritik öfver samma komitås förslag, angifvande sig med tvärsäkerhet känna innehållet både deraf och af nåemot förslaget afgifna reservationer. Vi vilja i det längsta betvifla möjligheten deraf, att någon vid komitån eller inom vederbö rande statsdepartement anställd man kunnat svika den förtegenhet sjelfva sakens beskaffenhet kräft. Men i hvilket fall som helst blir förrådandet af hvad på ett eller annat sätt må hafva kommit till Dagligt Allehandaförfattarens kunskap, förutsatt att det hela icke är diktadt, alltid karakteristiskt för det protektionistiska lägrets banerförare och den sak han förfäktar. Det är likväl af gammalt bekant att de enskilda intressenas målsmän just aldrig varit nogräknade om. medlen, när frågan gällt den dyrbara förmånen att fortfarande få beskatta svenska folket. De omförmälda Dagligt Allehandaartiklarne gå också ut på ingenting mera eller mindre än att, så vidt möjligt, äfven nu förekomma afslutandet med Frankrike af en traktat, som för de förenade rikenas sjöfart och förnämsta exportvaror skulle öppna Frankrikes hamnar och en marknad af föga mindre än 40 millioner köpare. Omkring ett halft sekel har denna traktat utgjort föremål för flera gånger förnyade underhandlingar. Tillförene strandade underhandlingarne på det kompakta motsjåndet från franska förbudsoch skråsystemets skötebarn, hufvudsakligen jernverksegarne, hvilka i deputeradekammaren disponerade öfver ett för regeringen omistligt antal röster. Det hjelpte icke att Frankrikes jordbruk och mångfaldiga andra närihgar emot de förtryckande brukspatronernas inbillade intresse högt fordrade billigare jernpriser för sina behöfliga redskap och maskinerier. Dessa klagande näringar lemnades, för de mäktiga patronernas skull, ohörda eller afspisades hvar i sin stad med ett annat privilegium. Allt fördyrades till befrämjande af allmänt välstånd. Det hörde till systemet och traktaten blef ej af. Så kom Napoleon III på tronen, om hvilken Dagligt Allehanda säger att hon icke velat medelst afslutade traktater, förverkliga ett frihandelssystem, som han antagit såsom absolut giltigt — men hvilken emellertid den 5 Januari 1860 aflät en bekant skrifvelse till Fould, hvari det, bland annat, säges: ?man har länge framställt den sanningen att bytesmedlen måste mångfaldigas, för att göra handeln blomstrande. Utan konkurrens förblifver industrien stillastående och behåller höga pris, hvilka utgöra hinder för en stigande konsumtion?; och på denna skrifvelse hafva följt traktaterna med England, Belgien, Italien och Preussen, genom hvilka traktater Frankrike i verkligheten vida plötsligare, än något annat land, brutit med prohibitismen, från hvilken Sverge redan omkring 40 är arbetat att frigöra sig. Med 186 röster emot 30 uttalade franska lagstiftande kammaren i Januari detta år sitt gillande af den beträdda industriella och kommerciella reformen, som likväl var så ny och så genomgripande, i förhållande till det förut sekelsgamla förbudssystemet. Nu är det icke längre från franska sidan som man förvägrar afslutandet af traktater i den liberala riktning Napoleons bref antyder. Icke heller kan det vara i de svenska hufvudnäringarnes intresse att motsätta sig en traktat, som för vår handelsflotta och icke mindre för afsättningen af våra jordoch bergsbruks alster samt skogsprodukter vore af så otvifvelaktigt och oberäkneligt värde. Det är i de jemförelsevis små intressenas tjenst, som man, under förebärande et: det gäller landets väl, söker motverka denna traktat. Genom en ganska fintlig sammanställning af den tillfälliga tinansiella förlägenhet, hvari Sverges jordbrukare och näringsidkare — lika med nästan hela den öfriga civiliserade verldens — för närvarande befinna sig, med det här blott sparsamt tillämpade friare handelssystemet, endast genom ;en sådan sammanställning har agitationen för återgång till protektionismen kunnat vinna något gehör hos personer, som väl erfarit den tillfälliga förlägenheten, men icke gjort si reda för de verkliga orsakerna. Huru djerft denna agitation än må räkna på lättrogenhet hos allmänheten, går det likväl nu uppenbarligen alldeles för långt. Icke ens det tarfligaste omdöme låter missleda sig till antagande att ökad beskattning skall minska den skattdragandes finansiella betryck. — Sverges stigande utländska skuldsättning och de summor, som årligen skola utgå till betäckande af ränta och amortering på denna skuld, äro också stående lystringsord hos dessa agitatorer. Men när en traktat erbjudes, hvarigenom Sverge i ökad sjöfart och lättad afsättning för sina exportvaror skulle vinna nya och rika källor till materiel utveckling, då äro åter dessa agitatorer de enda och argaste kämparne emot förfoganden, som uppenbarligen skulle tillföra andet ökade kapitaler och lindra bördan af den öfverklagade skuldsättningen. Hvad är således dessa agitatorers verkliga mål? Landets och folkets välstånd och förkofrån kan det icke vara. Det är helt enkelt att genom bibehållande af öfverdrifna eller båläggahde af nva tullafgifter sätta en