STOCKHOLM den 23 a. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Wien den 11 Maj. Ingen händelse på sednare tiden har försatt österrikiska regeringen i större förlägarhet än den allokution, som påfven Pius X i början af denna månad höllinför konsistorium vid en kanonisering. Talet innebär en af de häftigaste anklagelser, som väl någonsin riktats från högkonservativt håll mot den mäktige suverän, hvars stater sträcka sig ända till Nordpolen, såsom -talaren uttryckte sig. Denne store monark, utbrast katolicismens chef, vågar kalla sig katolik, ehuru han står utom den heliga kyrkan och lömmer Guds domstol; som väntar honom ör hans missgerningar. Denne monark förföljer med vild grymhet den polska nationen och har företagit sig det gudlösa verket att utrota katolska religionen i Polen och i stället införa den schismatiska läran. Denna hårda dom beledsagas derpå med fokta, som äro så mycket mera dräpande, som de stödja sig på sanningen, och deras uppräknande slutas med den apostoliska välsignelsen för alla dem, som bedja för Polen. Man kunde icke dölja för sig i Wien, att om också fulla tyngden af denna i den heliga stolens annaler oerhörda allokution mot en krönt och mäktig schismatiker föll på Ryssland, träffar dock en stråle af den påfliga blixten äfven det österrikiska belägTingstillståndet i Galizien. Man insåg här också mer än på något annat ställe på kontinenten den verkliga betydelsen af det påfliga utfallet mot czaren. Det Rechbergska kansliet visste mycket väl, att det först i andra rummet var fråga om Photii lära, om schismen, om motsatsen mellan den ortodoxa ryska kyrkan, hvars pålfve czaren är, och den allena saliggörande dogmen, hvilken apostelen Petri efterträdare i Vaticanen representerar. De oundgängliga protester, som den påfliga improvisationen måste framkalla i Petersburg, hade ett vida mindre intresse för de österrikiska statsmännen än de momenter, som kyrkans sentida utrop af smärta vid Polens graf utan tvifvel föranJedt; ty Pius IX:s kom förvånansvärdt sent. Då det för ett år sedan kanske skulle ha gifvit den polska frågan ett annat utseende, är det nu ej längre något uppståndelsetal, utan en likpredikan. Man tänkte derföre i Wien mera på anledningen till denna respektiva utgjutelse än på dess vanmäktiga verkan, hvilken ej kunde återuppväcka de å de sarmatiska fälten bleknande döda. För en skarpsyntare betraktare var det tydligt, att Frankrikes hand hade spetsat den pil, som afsköts från Rom mot den ryska sjelfherrskaren. Frankrike har ej glömt den förödmjukelse, som Gortschakofts föga beslöjade sarkasmer i den sista Septemberdepjochen tillfogade den napoleonska politiken. an sade sins emellan ånyo, att kejsar Napoleon öfverallt tillämpar sitt bekanta yttrande, att hämnden är en rätt, fom mäste ätas kall, att han ihärdigt umgås med sina kongresstankar trots Rechbergs och Gortsehakoffs motstånd, men att den italienska såväl som den polska frågan skulle på en kongress kunna bli underkastad en för Usterrike hotande diskussion. Det är således ej att undra på, att Österrike kände sig trätfadt på sina båda mest sårbara ställen af den romerska Maj-allokutionen! Men statskonsten i Wien har ingenting lärt och ingenting glömt, och i stället för att i tid se sig om efter grundlig bot för de åkommor, af hvilka riket plågas, förfaller man i de gamla villfarelserna och ser ett bedrägligt botemedel i den hel. alliansens återupprättande, utan att besinna, att de dität riktade ansträngningarne naturligen måste åvägabringa en närmare anslutning mellan England och Frankrike, än som funnits sedan sistl. November. Ileke för ro skull har den franska Moniteuren tagit notis om det beramade mötet mellan Österrikes och Rysslands kejsare i sommar. Man har till och med velat ställa deras rendez-vous i samband med giftermålsplaner. Det har på de sednare dagarne, och detta icke allenast i tidningarne, glunkats om en förlofning mellan storfursten Nikolaus och en erkehertiginna. Märkligt är att GeneralCorrespondenz med synnerligt eftertryck gifvit dementi åt ryktet, att storfursten Nikolaus väntades till Köpenhamn, hvilket besök, såsom man vet, tillskrefs enahanda afsigter. I Berlin är man, såsom det påstås, ej synnerligen belåten med det österrikiskryska äktenskapsförslaget, emedan man der nästan anser den ryska familjförbindelsen såsom ett dynastiskt privilegium, om man så får uttrycka sig. Skulle verkligen det österrikiska hofvet i sin längtan att närma sig Ryssland gå ända derhän att eftersträfva en sådan intim förbindelse, skulle detta så mycket tydligare karakterisera Österrikes isolering och vanmakt, som derigenom alla habsburgiska ortodoxa familjtraditioner skulle kastas öfverända. Huru framlidne furst Metternich stod till Ryssland, är numera ingen hemlighet. Det är genom dokumenter bekräftadt, att alltsedan kongressen i Wien en enskild brefvexling egde rum mellaa den österrikiska statskanslern och kejsar Alexander, för hvilken Metternich med kejsar Franz uttryckliga samtycke uppbar ett årligt arvode af 50,000 dukater. Etter kejsar Nikolai tillträde till regeringen låtsade man ej om detta förhållande, och mellan de båda hofven uppstod temligen stor köld, till dess den turkiska frågan kom å bane. Då bekom Metternich ett förtroligt bref från kejsar Nikolaus, som urskuldade sig, för det han först då erhållit ME Aböna alankaa får