j ev fata CUUdeSt auc gUlga Dlala vDanRBcucra bestämma sin lära. Utan den sednare förbindelsen vore det endast ett slags talande böcker eller ett slags lefvande språkrör; ty det vore då icke deras bestämmelse att forska och framställa det sanna, utan endast att vidmakthålla och fortplanta det I gamla, d. v. s. de gamla villfarelserna såväl som de gamla sanningarne. Men att detta vore ovärdigt och förneorande för dem såsom vetenskapsmän i allmänhet och såsom universitetslärare i synnerhet, det lär väl ej någon förnuftig nu sätta i fråga. För öfrigt hafva de ej någon förbindels att sjelfva anse de kyrkliga dogmerna för sanna eller framställa dem såsom sådana för sina åhörare, såvida de finna sig hafva tillräckliga skäl att ej göra det; ty kyrkan har visserligen rätt att fastställa förbindande läronormer för dem, som vilja åtaga sig att bilda hennes omyndiga barn och obildade; men hon har deremot ingen rätt att fastställa några förbindande trosnormer för dem, som hafva till sin bestämmelse att änka och forska för egen del. Göres något försök i den sednare vägen, så är detta endast ett misstag eller ett vanvett, och ett vanvett kan-aldrig vara princip till någon förbindelse. Sedelagen kan ålägga en menniska att forska och att forska med allvar och sanningskärlek, om hon dertill har kallelse; och tillfälle; men han kan aldrig ålägga henne att genom sin forskning komma till det eller det resultatet; ty då detta är något, som icke beror af hennes vilja, så kan hon ock dertill likaså litet förbindas som förbinda sig. En del af våra prester anse sig behöfva den ifrågavarande läran för att med henne kunna, såsom de kalla det, väcka d. v. s. uppskaka och förfära sina tanklösa åhörare och sålunda på sätt och vis skrämma dem in i himmelriket. De veta nemligen ej, att det finnes ett annat och riktigare sätt att föra dem dit, och de veta ej eller, att väckandet och underhållandet af fruktan bör öfverlemnas åt polismakten, somt ätt de nen, när de vilja förvandla henne till ett vanställa och förnedra den heliga religioslags polismedel. Naturligtvis behöfva, de ock sedan den förvridna läran om Ohristi statisfactio vicaria, för att kunna med henne lugna och ofta nog rädda ifrån förtvillan dem de uppskrämt och förfärat gevom den förra. Under sådana förhållanden kan man ej vänta sig, att det sanna och rätta skall kunna snart göra sig gällande emot det falska och oförnuftiga i detta fallet mer än i många andra. Dertill skulle erfordrasej blott en ny generation af lärare, utan äfven en annan undervisning för dessa, än den, som lemnas af t. e. hr doktor Norbeck i hans allmänt begagnade Theologi för Elementarläroverken; ty der finner man ännu de gamla absurda fantasierna om den yttersta domen och den eviga osaligheten. Det berättas, och har ganska stor sannolikhet för sig, att teologerna vid ett af våra universiteter skola kännt sig så träffade af broschyren, att de ett ögonblick varit på fullt allvar betänkta på att anställa åtal mot författaren, men att de vid närmare eftersinnande beslutat att afstå från denna af sigt. Om så varit, var det säkerligen ett klokt beslut, men ännu klokare om de, medan tid är, lyssnade till tidsandan, som af religionens förkunnare begär bröd, stärkande och närande bröd, och ej nöjer sig med stenar. Berättelse öfver förhandlingarne vid tionde allmänna svenska landtbruksmötet i Carlstad år 1862; utgilven af Franz von Scheele, mötets sekreterare. Det fattas icke många veckor i 2 år sedan det möte egde rum, om hvilket den officiella .berättelsen nu kommer i allmänhetens händer. Det kan icke nekas, att gagnet af sådana berättelser blir i hög grad problematiskt då de låta så länge vänta på sig, och det kan med något fog ifrågåsättas, om de till något tjena då det icke är möjligt, att här i landet, så väl som annorstädes, komma derhän, att. redogörelsernas papicerande kan ega rum medan ännu förhållandena äro någorlunda desamma som då förhandlingarne hållas, så att redogörelserna verkligen kunde ega ett intresse för allmänheten. Det lider visserligen icke något tvifvel, att mycket af hvad som förekom t. ex. på Carlstadsmötet kan hafva ett varaktigt intresse; att det kan vara af någon vigt att ha bevarade uppgifterna om ätskilliga der omförmälda rön och erfarenheter; men derjemte upptages berättelsen ätven: af. vidlyniga relationer om förhandlingar, som på grund af timade nya händelser hafva ett bra ringa intresse. Så är förhållandet, exempelvis, med debatterna rörande en opinionsyttring i jernvägsfrågorna, hvilka sedan dess förevarit hos den myndighet, som egde i ämnet besluta och verkligen blifvit af denna myndighet afgjorda. Tager man derjemte i betraktande huru mycket betydelselöst snack — tröttsamt nog att vid tillfället höra, men absolut omöjligt att läsa — hvilket på detta sätt befordras till trycket, så tro vi att man alltför gerna kunde bespara sig kostnaden för och besväret med de vidlyftiga diskussionsprotokollens uppfattande och tryckning, och att det skulle vara förbundet med bra mycket mera verkligt gagn om en kortfattad berättelse utarbetades och utgåfves så snart efter det förhandlingarne egt rum att man ännu hade något intresse för desamma att. påräkna hos allmänheten. Allt det, som verkligen förtjenar att tagas vara på, skulle på detta sätt mycket väl kunna bevaras, och man hade derjemte måhända den indirekta vinsten, att man borttagit en af frestelserna för talträngdheten att alltför mycket pina ut den publik, som åhör förhandlingarne. . Beskrifning öfver de. märkligare maskiner och maskinkonstruktioner som förevisades vid den stora verldsexpogitionen uti London år 1862, af C. Ar. Ängström. Författaren af denna bok — numera professor vid teknologiska institutet — uppehöll sig en längre tid vid den sednaste Londonexpositionen, för att taga kännedom af hvad verlden egde nytt och utmärkt i mekanisk väg. Efter återkomsten till fäderneslandet afgaf han till fullmäktige i jernkontoret en herättelee am de oenom nyhet