mare och närmare. Men till och med denna ermanismens praktiskt-politiska riktning — 1idn om Tysklands enhet och makt under en preussisk herrskare — lider mestadels af samma utsväfningar och öfverdrifter, som äro karakteristiska för germanismens teoretiska och litterära sträfvanden. Hos båda riktningarnes förfäktare träffar man samma Ueberschwenglichkeit? och samma brist på förmåga att begränsa sig, hos båda samma den starkaste lidelse uppeldade herreklystnad och samma högmodiga sjelfbeundran, som gör dem blinda för den: faktiska. verkligheten och för rättvisans fordringar. De flesta europeieka nationer hafva under detta århundrade. genomlefvat: en nationel pånyttfödelses tidehvarf, och man: kän gerna medgifva, att den stärkta nationalkänslan äfven utom Tyskland varit åtföljd af utsväfningar och öfverdrifna anspråk, alt den haft eina Flegeljahre? — men ingenstädes har visat s.g ett sådant svalg, ett sådant missförhållande mellan tanke och verklighet, teori och praxis, skola och lif, som i Tyskland, Denna vana att sväfva ut öfver de verkliga förhållandenas gräns, denna lust att konstruera verlden etter tyskt mönster hafva otvifvelaktigt sin rot i en folkkarakterens synnerliga disposition för det ideella och fantastiska, som väl under gynnsamma omständigheter kan framkalla poesiens och filosofiens blomstring, men som äfvenledes, om den kommer på afvägar, föranleder ett oböjligt och hårdnackadt fasthållande af ideella fördomar — fixa idger? — hvilket till slut går ända derhän att förneka hvarje sanning och i sina mest extrema företeelser gränsar till fullständig monomani. Vi varseblifva då en känslornas och fantasiernas växtkraft, som i sin sjukligt fruktbara fppighet oupphörligt alstrar nya fantasier, iksom vissa menniskor — t. ex. hjeltarne i Schacks roman Fantasterna — med slapp vilja och bottenlös, fåfänga låta den ena föntasibilden om egen härlighet och storhet aflösa den andrä. Ingenting kan derföre vara sannare, än Chopins yttrande: ?med alla sina egenskaper och felmåste tyskarne en gång bringa verlden under oket, eller ock — bereda sig på svåra missräkningar?. Det förra åstunda och hoppas tyskarne på fullt allvar; det sednare är deremot det naturligaste och derför äfven det sannolikaste. Helvetesläran. Anmärkningar om helvetesläran, våra teologer och rester allvarligen att förehålla. Andra förfättrade upplagan. Upsala, hos Es. Edqvist. Att ännu i våra dagar, då menniskans andliga synkrets blifvit så betydligt utvidgad och i samband dermed det religiösa medvetandet så betydligt tillväxt i intensitet och djup, en mängd gamla föreställningar, som stå i den bestämdaste strid mot allt: hvad. förnuft. och samvete heter, kunnat, under namn af dogmer, bibehållas i den religiösa undervisningen, är ett fenomen, som ej litet skall förvåna kommande tiders menniskor, vare sig olärda eller lärda. Allt för många tecken. visa, att dessa rostiga qvarlefvor från finn och mörkare tider ej äro blotta oskadliga kuriositeter i den teologiska rustkammaren, hvilkas begagnande nu mera ej kan komma i: fråga, utan att de ännu, förda af fanatismen eller den dåsiga slentrianen, kunna gifva svåra sår och anstifta. ett obotligt ondt. Det är tid att från vår religion, om hon skall.kunna utöfva det inflytande öfver menniskoanden, som henne med rätta tillkommer, bortrensa dessa monstruositeter, som bilda en så skärande motsate till kristendomens höga anda och väsende. En sådan soffring borde man i främsta fämmet kunna vänta från dem som hafva. till uppgift att predika Kristi lära och befästa hänned inflytande öfver själarne, men olyckligtvis har presterskapet så. stelnat.i dagens tro, att det synes fruktlöst att vänta någon sådan bortrensning från det hållet, äfven om det ej vore en af en lång erfarenhet Allfullo bekräftad sånning, att ännu ingen korporation reformerat sig sjelf. Lekmännen. måste derföre gripa sig an för att understödja de fåtaliga andans män, som i religionens eget namn protestera emot ett längre fasthållande vid dessa i så många afseenden förderfliga och för vår tids:religiösa kultur nedsättande dogmer. Det är också en sådan stämma — och en af de väldigaste — som i den ofvanstående till omfånget lilla skriften låter höra sig. Såsom man tror sig veta är det ingen mindre än Upsala universitets äldste och mest frejdade professor i filosofien, numera. emeritus, som der. uppträder. . Han säger sjelf att han närmast blifvit: föranledd dertill af den fasansfulla händelse, som nyligen passerade i. Dalarne, då en mor, på uppmaning af en sjuk och förvillad dotter, band sitt nio års gamla barn och jemte en annan medelst risande pinade henne; till döds, som hon förklarade, för att rädda barnets syndiga själ från djefvulen och helvetet, och den -frejdade förtattaren skulle utan tvifvel Jätt kunnat anföra flera andra dylika fall, alla vittnande om de mest förvirrade begrepp i religionen: tidningarne berätta såana alltemellanåt nästan från alla landsorter. Med den klarhet, som är denna författare egen, visar han först huru omöjligt det är att ur Gud, såsom det högsta goda, deducera någonting sådant som VR qval, en evig osalighet, uppvisar helveteslärans historiska uppkomst — i samband hvarmed han hänvisar till Victor Rydbergs förträffliga uppsats om Medeltidens. Magi uti 4:de hättet af Svensk Månadsskritt — ingår derefter i en undersökning af det ondas natur och de olika slagen deraf, och redogör för straffets begrepp och ändamål, hvarvid han får tillfälle att uttala de mest höga tankar om menniskans utveckling och blifvande bestämmelse. Han uttalar slutligen, uti bestämda och kraftiga ordalag, sin öfvertygelst att de, som bära skulden till det elände som genom fupplysta och fanatiska prester sprides bland folket, äro inga andra än de högsta och förnämsta religionslärarne, våra profeseereri de teologiska fakulteterna, hvilka just äre de som bilda eådena prester i församlingen. ?Det säger. sig nemligen sjelft, ett om de