GREFVINNAN DIANE.) ROMAN Ar MARIO UCHARD. (Öfversättning.) Upptagen af dessa minnen och dessa förhoppningar, vågade jag hvarken tro eller tvitla; min glädje skar mig i hjertat som en smärta och min smärta uppiyllde min själ med fröjd. Mina blickar ville genomtränga framtidens slöja, och som i en förtrollande syn skådade jag redan mellan våra själar ett af dessa mystiska föreningsband, som himlen stundom skänker de hjertan, hvilka ej ega någon annan sällhet å jorden. En bekännelse om vår kärlek skulle aldrig besuddla våra läppar; medvetandet derom skulle göra oss starka och vi skulle vandra genom lifvet lugna, förtröstande och otillgängliga för vanliga menskliga missöden och olyckor. Jag tillbragte en del! af dagen att beskåda denna nya morgonrodnad, som uppstigit på min lefnads himmel. Jag hade nu ett mål att lefva för; jag skulle nu med säker hand styra min farkost bland de blindkär der de fega, de svaga, lida skeppsbrott; för hennes skull, borde jag kunna bibehålla obesmittad denna längtan efter idealet, som utgör själens enda minne af dess förlorade paradis; för hennes skull allenast vore ära och framgång af något värde för mig. Midt i dessa drömmar råkade jag kasta en blick på mitt skrifbord och fann der — ett bref från min notarie, hvilket på morgonen anländt. Himmel! hvilket fall ifrån skyarne FE A. B. n:r 10-104, 107--440, 112-114