Btt folk med anor. I Det gifves en naturlig adel, som vi alla erkänna, det är snillets, dygdens, hjeltemodets. Och den gifves, liksom för den enskilde, så äfven för hela nationer, den gifves, liksom förvärfvad, så stundom äfven ärfd. Det gifves familjer, hos hvilka geniet är liksom ett fideikommiss, hvilket går ötver från far till son genom flera generationer, — man har en gång anmärkt detta om t. ex. den berömda franska konstnärsslägten Vernet, — det finnes på samma sätt folkslag, hos hvilka det från aflägsna anor rinner adligt blod? och hvilka genom århundraden med värdighet upprätthållit en rang i historien, till hvilken andra aldrig nått upp. Polackarne äro ett sådant tolk af födda adelsmän, icke genom de många aristokratiska namn, som lysa på dess häfders blad, utan genom sin nationella ridderlighet, genom sjelfva sina olyckor och sitt med en stolthet och ett mod, som är öfver ödena, burna martyrskap. Preussarne, denna sammanratsade nation af i gär, skola i evig tid förblifva Europas plebejer, trots Fredrik II:s hela Heldengeschichte? och trots den gamle Wrangels dyrköpta lagrar ifrån Dybböl. Det är nu vapenhvila mellan Danmark och de tyska makterna, och konferensen i London har tagit den dansk-tyska frågan om hand med bestutande myndighet. Danmarks öde synes sålunda vara örverlenmadt åt en diplomatisk rådplägning, der den svagare parten har få uppriktiga vänner och målsmän, medan den starkare uppträder med ett p ckande öfvermod, och högljudda anspråk. konferensen, om icke precist som en fattig syndare, öfver hvilken de höga herrarne sitta till doms, likväl mindre som en like bland likar, än som ett underordnadt subjekt, hvilket man snarast af ädelmodig barmher. tighet och misskund unnar ett ord med il: laget. De tyska diplomaterna hafva redan börjat öfverläggningen med hån och trots och sjelfva vapenhvilan är en eftergift från konferensens sida åt oblygheten i deras förutsältningar och aplomben i deras fordringar; de franska bekymra sig föga om hela affären och låta saken gå sin gilla gång, det heter härvidlag ännu alltjemt: I-y-a des uestions, que nous ne voulons pas connaitre? ; e engelska lorderna beklaga med sötsur gudsnädlighet, att det ?har gått så långt?, att det har kommit till denna ytterlighet, att det mycket honorabla? danska folket har blifvit bragt i denna ledsamma ställning, (a very melarcholy situation indeed!) men — ?der är nu knappast något att göra dervid, England kan dock icke riskera allvarsamma obehagligheter och måhända utsätta sig för nödvändigheten att göra offer för en sak, som i sjelfva verket är så liten, för en nation, som i sjelfva verket intager en så ringa plats i Europa, för en existens, hvilken i hvad fall som helst är så prekär! Och dock är detta lilla folk, som nu intager en så ringa plats och om hvars existens det spelas tärning, ett af vår verldsdels äldsta och noblaste?, dock har detta folk hatt en historia, ärofull, lysande, förvånande, redan i århundraden förrän detta nu så ?storsnutna Preussen var ens anadt eller drömdt, dock är det detta samma folk, som en gång Deherrskat sjelfva England, gilvit det lagar och författningar, byggt dess borgar och grundlagt många af dess sedan så mäktiga aristokratiska firmor. Dessa engelska storheter, hvilka i dag endast hafva en viss godtköps-medömkan att skänka Danmarks folk och endast ett ytterst vilkorligt understöd att lemna åt dess skändade rätt, glömma icke blott hvad de i sin lycka och makt äro skyldiga menskligheten, men hvad de särskildt äro skyldiga blodsbandet och frändskapen. De glömma, att en betydlig del af det stolta Albions historia i sjeltva verket är dansk, att engelska och danska anor här sammanfalla och knyta sig på det närmaste tillsamman, att det går en dansk ådra genom Englands institutioner, seder, språk, minnen. Det en gång så väldiga anmark, Knut den stores Danmark, är för längesedan en storhet på fall, det är sannt, ödena hafva icke varit gynnsamma mot detta medeltidens berömda folk, lyckan har varit till den grad oblid mot detsamma, som emot endast få af vår verldsdels uråldriga nationer, men det är icke Storbritannien, som skall genera sig för att vidkännas denne gamle 1iddare, om han också numera går nedböjd af motgångarne, om hans rustning bär spår af en hederlig olycka och om han icke mera infinner sig på tinget med den fordna följeskaran af väpnare från på en gång Norges fjällar, Bälternas öar och Seinens straud; och det är framför allt icke Storbritannien, som skulle tåla, att i dess hus och inom dess dörr en parveny som Preussen rynkar på näsan åt denna vördnadsvärde gengångare ifrån tider, då Hohenzollrarne ännu vankade omkring på gräsbete i Schwabens skogar. Det är sorgligt att se ett folk, hvilket fordom varit stort, mäktigt och betydande, nu reduceradt till att betyda föga eller intet, men det gifves å andra sidan knappast något mera sublimt, än åsynen af en stor olycka, hvilken dock trots allt står upprätt. Och om det hos den danska nationen än i 108 finnes en viss stolthet qvar, hvilken för ängen, som endast ytligt bedömer händelser och företeelser, kan synas något omotiverad, till och med rentaf obefogad i dessa ögonblickets trångmål, om det hos denna nation ännu finnes en tillförsigt, som kan tyckas en och annan vara för närvarande mindre på sin plats, så böra vi endast erinra oss, att detta folk dock har en historia, hvilken ingen tid förmår att stryka ut, att let har minnen, hvilka måste respekteras. En nationalitet med Danmarks anor kan visserligen med omständigheternus? illhjelp underkulvas, betvingas, tillintetdan EET mg PE kan ala FAr EEG Danmarks folk befinner sig inför : f t li ri