Det är sannt: det liberala Tyskland sknlle hellre ha sett, att Slesvig blifvit Sräddadt? och Danmark plundradt af dessa tyska småstater, hvilka, under det att de ej kunna sköta och försvara sig sjeliva, hafva en undransvärd lust att uppsluka andra. Siormakterna voro af annan tanke. De hafva åtagit sig Krigets besvär för att hälla Tyskland i tukt. Och Tyskland går deras ärenden, Tyskland jubilerar från Kiel till Triest? Det finns ingenting erbarmligare, oredigare och inkoseqventare än denna ?schleswig-holsteinska fråga, sådan den nn pladdras i Tyskland från mun till mur. Ena gängen är det legitimiteten, som skall försvaras i den stackars Augustenburgarens person, denne riddare af den sorgliga skepnaden; — andra gången är det SchleswigHolsteins? förtrampade rättigheter; — tredje gången den tyska nationaliteten; — fjerde fö Tysklands ära; — femte gången ysklands gränser och maktställning, enkannerligen som sjömakt; — sjette gången Preussens vapenrykte; -— sjunde gången ... men ho kan utgrunda, hvilka dimdunkliga och öfversvinneliga öreställningar, som ännu skola utkläckas i denna Pandoras ask ? Likaså orediga äro meningarne om hvad man nu bör göra med det erofrade Slesvig. Endast det är för hr von Bismarck och konsorter fullkomligt klart, att man bör tillskansa sig en så stor andel af rofvet, som möjligt. Man kan förstå, att ett folk brusar uppi ögonblickets passioner; man kan fatta huru nationerna ofta fullfölja sjelfviska intressen, ty sjelfviskheten är en naturinstinkt, som håller dem uppe, och deri öfvergå folken vanligen den enskilda menniskan, emedan de icke ega någon erkänd lagbok och domstol öfver sig, hvilken på dem skulle bestraffa stöld, rån och mord. Men hvad man. till mensklighetens heder, icke gerna vill fatta, är huru dessa folk, sedan ögonbliekets hetta är öfver, sedan de med kall öfverläggning utgjutit strömmar af blod, nedskjotit städer, plundrat grafvar och brandskattat främmande provinser — för hvad? för något, som de sjelfvu icke begripa; —huru de, säga vi, efter allt detta ännu ha hjerta att jubla deröfver ! Danmark allena vet hvad det vill och vet hvad det gör. Deri ligger dess styrka. Europas aktning: och deltagande följa detta lilla, i all dess godsinthet så hjeltemodiga folk med dess rättfärdiga sak. Lyckliga Danmark! Öfvergilvet, såsom det slår i yttre måtto under dess hårda prölning, eger det ännu en bundsförvandt, för hvilken härar och kanoner falla till stoft, och han skalll icke uteblifva. I Har någon bemärkt den hand ur det för ; dolda, som allaredan skrifvit sitt Mene Tekel Upharsin på murarne af Tysklands konungborgar? Det är en ganska kort och enkel historia. i Den 13 November 1863, midt i en afgörande vändpunkt för Danmarks lif och lycka, kallades den folkkäre kung Fredrik VII ha-. stigt hädan utaf en sjukdom; som mycket sällan dödar, nemligen ansigtsros. Hans stoft hade ännu icke kallnat, innan jublet och agitationen begynte i Schleswig-Holstein? och Tyskland, utan försyn för Danmarks bittra sörg. I spetsen för denna rörelse ställde sig den annars milde, redbare och i sitt land likaså älskade konung Max af Bayern. Hvad hände? Fyra månader hade ännu icke förgått, innan Bayern, och med Bayern Tyskland, stod gråtande vid konung. Max bår. Hans sista handling var herti gens af Augustenburg erkännande såsom : hertig af Schleswig-Hols och dagen . derpå blef han hastigt och oförmodadt hä ! L dankallad af samma sällsynta sjukdom som kung Fredrik VIL Naturligtvis skall man säga, att detta var ren slump. Ja, hvarför icke? Allt, hvaril: man ej kan upptäcka ett samband emellan ( händelserna, det blir för menniskors ögon en slump. En konung är dödlig som allal: andra, och af någon sjukdom skall han dö. : Ingenting är naturlig Det skulle ej hel1 ; i ler folla oss in att fästa en särskild uppmärksamhet vid denna tilldragelse, derest icke: andra tecken skulle samtidigt låta ana deri en vink af Belzasars hemlighetsfulla i hand, hvilken sällan s innan han varnat förut. Ö ; yskland kan le åt denna varning, omly 1 i det finner för godt. Det kan fortfara att, tjvga mot en, ställa sin fot på det lilla Danmarks blödande nacke och kalla detta en seger, kalla detta en lycka, en äre. Men det kan ieke le åt följderna deraf. Ty att förutsäga dessa följder, dertill behöfs hvarken järtecken eller spådomskonst, dertillbehöfs blott ett ögonkast uti häfdernas bok. När — vi upprepa det-— har någonsin ett folk förtrampat ett annat, utan js att våld och svek förr eller sednare fallit tillbaka på angriparens hufvud? När har ett li folk dödat ett annat folks frihet, utan attjl dervid förlora sin egen? När har ett folkt gått absolutismens ärenden, utan att smida! r Y a egna fjettrar? När har ett onaturligt förbund at inbördes fiendtliga tendenser kastat sig ver ett främmande byte, utan att efter segern sönderslita hvarandra? När har en så e oredig tvistefråga. som den nuvarandejn gchleswi ska, borttrasslat ett folks e blindt för vida närmare hotande Och derföre säga v t derför att det blindt, och blindt att det är orättvist. Det har sått! blåst: det skall skörda storm. Det har sätt draktänder i jorden: derur skola uppvexa beväpnade män med glafvarne vända mot såningsmännens bröst. Hvilken framtid afl förnedring och fasor måste ej gro ur Slesvigs blodiga mark!