Hafva Osterrike och Preussen krig med Danmark eller icke? Denna kinkiga fräga granskar Ostd. Post för den 29 April: ?Det är just icke fred, men icke helle krig som Tyskland har med Danmark ger tidningen: det är omöjligt att definiera det ömsesidiga förhållandet emellan dem. Frågar man hvad vi vilja, om vi slåss för hertigdömenas rätt eller för Daumarks integritet, så kunna vi reda oss ur förlägenheten om aret dermed att vi egentligen alls icke föra krig. Ännu i början af De:ember ville hr von Bismarck till och med finna sig vid November-författningen mot några medgifvanden rörande Holsteins full-komliga autonomi. När förbundstrupperna ryckte in i Holstein ansåg man icke exekutionen för stort annat än en alledare för den upprörda sinnesstämningen hos folket, ! och när förbundets och de danska trupperna följde hvarandra i hälarne till Rends-) borg såsom om de utgjort en gemensam i: här, hvars avantgarde ordnade qvarter åt arriergardet, tills de höllo fredlig dubbelvakt på Eiderbron i Rendsborg, då var det icke krig. Men när börjades det då? När Österrike och Preussen togo saken om hand i Januari var det för att hindra ett krig, som den lättsinniga majoriteten i förbundsdegen lätt kunde framkalla. Huru mäånga hundra gånger upprepade de icke i allaj upptänkliga former: vi ockupera Slesvig derföre att 1852 års öfverenskommelser blifvit brutna och för att hindra förbundet från: stt göra tabula rasa med Londontraktaten. Om hr v. Bismarck vid den tiden ännu på; fullt allvar trodde att Danmark skulle taga Jika lugnt emot ockupationen af Slesvig, som det hade tagit emot exekulionen 1 Holstein, det lemna vi derhän: men grefve Rechberg var öfvertygad om att Danmark antingen skulle taga tillbaka Novemberförfattningen eller hka godmodigt utrymma landet till Kongeån som det hade utrynit landet till Eidern. På den tiden var det uppenbarligen ännu icke krig; icke heller när vi gingo öfver Eidern och intill dess att! danskarne togo position vid Daunevirke och? man den 3 Febr. i största hast förde österrikarne först i elden, för alt få en fait accompli. Hafva vi alltså krig från d. 3 Februari? Sådant kan endast påstås af ensidiga realistiska naturer; diplomatiens distinktioner äro vida finare. Overselk, Oversö och Mysunde voro ingenting annat än militära åtgärder för verksuällandet af ockupationen; men långt ifrån något krig. Då man marscherade in i Jutland, slogs i Yeile, besköt Fredericia, skedde det blott för att underlätta Slesvigs fullständiga besättande, då danskarne ju äpnu innehade Dyppel och! Als. Dyppelskansarnes stormande och Jutlands tullsländien ockupation — det är alltsammans militära åtgärder för si få danskarne att utrymma Als, och derjemte för att ega en pant för de uppbringade skepen. Ty då danskarne icke evo nog fin bildning för att göra en skarp åtskilnad emellan ett egentligt och ett oegentligt k så måste prenssarne slå dem äfven till . Det har ock kommit derhän, att alla Östersjöbamnarne äro blockerade, deras handel och rederier hämmade; att till och med ysku, hamburgska skepp blifvit tugna och mda. Allt detta är sannolikt ett rent örstånd från denskarnes sida: krig är det icke — man har intill detta ögonblick icke sett eller läst någon krigstörklarir När vi emellertid uti allsköns anspråks het draga i tvifvel, huruvida Preussen är fast beslutet att förebygga utbrottet ar ett krig, som vi lyckligtvis önnu icke hufva så kunna vi icke betvifla den österr a politikens brist på förutseende. Den vinst, som Preussen har af det okiara i situationen, är temligen tydlig: men österrikiska! regeringen borde längesedan hafva yrkat på ) I H I