till de olyckligas bistånd. Två af besättningen hade dock genast vid båtens kantring kommit under seglet och gått förlorade. De tre öfriga hade fattat tag i benen på Westerlund, som köll sig fast vid den lilla båten, hvilken derigenom på den sidan drogs under vattnet, hvarifrån W. var den enda, som åter lyckades konnna upp och få nytt tag i båten, vid hvilken han höll sig uppe tills den norska slupen anlände och tog honom om bord. Alla de öfriga, inalles 5 lit, omkommoöo. Märkvärdigt nog bergades postväskan och alla andra i båten varande effekter, hvilka ännu flöto omkring på vågorna äfvensom sjelfva ostbåten af det norska sjöfolket, som jemte W. värvid ådagalade mycken rådighet och tilltagsenhet. Allt fördes ombord på briggen, som styrde tillbaka emot Svartklubbs fyr för att der signalera efter lotsar, hvilka också satte ut en båt och förde den räddade passageraren jemte posten och allt det bergade godset i land på kusten ett litet stycke ifrån Grisslehamn. Den timade olyckshändelsen har naturligtvis väckt mycken bedröfvelse i vårt lilla samhälle. Fyra af de omkomna sjömännen efterlemna hustrur och barn, några al dem i yttersta armod. Det säges att en del af besättningen, som aftonen förut nog öfverdådigt firat Valborgsmessan varit af starka drycker öfverlastade äfven då postbåten härifrån afgick, och man vill sålunda till en del lägga föreståndarens för postbefordringen bristande tillsyn olyckshändelsen till last. Denna beskyllning är likväl orättvis. Den räddade passageraren, kapten Westerlund, äfvensom tullbetjeningen, som var närvarande då postbåten afgick, intyga att, med undantag möjligen af en enda man, alla de öfriga voro tullkomligt i stånd att sköta seglen och manövrera båten, h äfven bevisades af deras ihärdiga och farliga arbete genom drifisen. Olyckan skedde i följd af en enda mans, nemligen rorsmannens oförsigtighet, hvilken ingen har skäl att säga hafva varit öfverlastad.