utt Kraltlorlamenae I vn OM Iangeomen, såsom Sverges ?anor? och snart s lilsprincip, äro vi redan fördiga att läta snärja oss af den lika betänkliga predikan om de materiella intressenas allena saliggörande förmåga. Men hvarken den ena eiler den andra af dessa läror alstrar den kraften, som nyss besjöngs vid en gifven fest, den der kraften, som håller ut Samt lefver på sin gerning och ej på nåder.? Tvårtom! Dessa Jeremias-naturer, som sjunga den gamla klagovisan, alt ?vi ha inte råd? att göra någonting det allraringaste för hvad vi dock erkäunt både såsom rätt och såsom innefattande våra dyrbaraste intressen, och denna egoistiska sjehtillri lighet, som noga mäter och väger, utan att störas i sin kalkyl af hjertklappning eller af en stor tankes vingslug, mötas just i en slö väntan på hvad som komma må, utan att ens försöka att förutse, än mindre reglera händelserna, villiga att af slumpens nåd mottaga okända öden. Civilisationens yttre drägt vårdas med outtröttlig omsorg, men man aktar icke på om sjeliva dess väsende, den allmänna andan, det nationella lifvet, upplöser sig i räddhåga och lättja. Ingenting sker 1 verlden, som icke är en följd af hvad menniskor halva tänkt eller velat, och ansvaret undvikes allraminst derigenom att man fegt alsäger sig att tänka eller att vilja. Det är en fåvitsk beräkning att tro sig kunna undgå en annalkande fara enom att sticka hufvudet i busken. Den ögre ansvarighetslagen, hvars domar verkställas i verldshistorien, gör sig gällande utan afseende på de solisterier eller konstgrepp, genom hvilka man för ögonblicket kan slå blå dunster i ögonen på kortsynt folk. Ingen våldsgerning eller underlåtenhetssynd kan begås utan att medföra sina oundvikliga konseqvenser, som stundom drabba ett folk hastigt i dess trygghet och frihet och måste försonas genom långa och mödosamma strider för återvinnande af dessa dyrbara egodelar; en annan gång äro dess verkningar mera invecklade och fördröjda och uppfattas då icke alltid såsom sådana af menmiskorna, som derföre kalla dem för olyeksöden, när de finna sig öfverraskade af händelserna. Samtidens historia är rik på dessa ansvarighetslagens lefvande uppenarelser, och det vore godt om man icke tillslöte ögonen för dess lärdomar. Det tinnes en stark opinion här i landet, som icke kan gilla, och som icke försummat alt gifva skäl för hvarföre den icke kan gilla den politik, som följts af vår regering under det uppskakande sorgespel, som ännu uppföres straxt bredvid oss. Denna politik, d. v. 8. den skedda omkastningen deruti, påminner mycket om fiskaren i den arabiska sagan, som öppnade flaskan, hvarur den mäktige anden uppsteg, men blef så förfärad öfver hans kolossala gestalt, att att han försökte med fagert tal locka ho-: nom ned i flaskan igen. Jag kan ickeli tro? — sade han till jätten — att du kunnat dväljas i en så liten flaska; du får lof att visa mig om det verkligen är möjligt.? Och när den stora narren gjorde det, skyndade fiskaren att tillsluta flaskan med en säker propp. Skulle det rätta ögonblicket . redan vara försummadt, då kunna vi mera önska än hoppas, att häfdens Nemesis icke , må tillämpa en alltför sträng paragraf il, sin ansvarighetslag för denna — såsom vi betrakta det — underlåtenhetssynd. Den gifver i alla händelser anledning till allvarliga betraktelser öfver vår egen framtid. Annu mera beklaglig än sjelfva det yttre resultatet — den fullkomliga overksamhet som vi visa under de vigtig framtidsdigra tilldragelserna i vi bara närhet — äro de orsaker, hva utvecklat sig. Må man så vidt n ge till botten af saken och icke låta besvika sig af alla dessa poetiska utgjutelser om . hjeltemod och kraft och förmåga af storartade uppoffringar, hvarmed vi låtit på ett) angenämt sätt vagga oss in i sjellbehaglighetens sömn, föreställande oss alt vi sålunda, i teorien upprätthållande alla den nationella ärans anspråk, kunna i praktiken ostördt öfverlemna oss åt ett otium cum dignitate. Vi tro icke, ett den anda, som nu förle. mat vår politik och derpå tryckt en plan-, löshetens och rädvillhetens stämpel, är någon allmän onda; den är ganska partiel; men den har dock visatsig i hög grad infiytelserik. Finnes det i sjelfva verket några alldeles bestämda garantier för alt icke denna anda äfven under andra förhållanden skall åvägabringa liknande resultater? Vi tycka os3 i detta ögonblick höra tusen stämmor, som kraftigt försäkra, att förhållundet skulle 3 bli helt annat, om och när den all-, deles omedelbara faran hotade oss och att den inskränkta sjelfviskheten då aldrig skulle kunna göra sig gällande; vi hoppas det; semma, men vi kunna icke hysa en alldeles lugnande öfvertygelse i det hänseendet. Sam; ma anda måste, huru förhållandena än mål modifieras, i viss mån bära summa frukter. Vi supponera, att Preussen och Österrike få ostraffadt och utan att en enda stat il4q Europa höjer ett finger deremot fullfölja a sitt nidingsdåd emot Danmark; vi suppo-a nera, att ett prejudikat derigenom gilves, huruledes det går an att behandla de smärre stater, som ligga väl till eller på något sätt . kunna vara i vägen för de storas sylten —5 ett prejudikat, som för ingen blir så ur alla synpunkter betydelsefullt som för Svergeorge, som lugnt funnit sig deri, oaktadt n ingen makt i verlden haft så stora anlednin1, ger att söka förhindra detsamma. Viantaga, att det då möjligtvis skulle kunna falla ; Ryssland in att en vacker dag sända till Stockholm någon ny Menschikoff i paletot — — I och försedd med en förklaring af ungefär c följande innehåll: Sedan nu återigen edra !a fl nomadlappar företagit sig all göra hvarjehanda intrång och beta sina renar på omft råden, som tillhöra ryska kronan, så återh står intet annat sätt att bli qvitt dessa obe-!r hagligheter, än att gränsen, som i alla fall !4 är något otydlig, blir rectifierad på sätt !, hosföljande karta angilver; vi förbinda oss, d att icke der uppe vid finmarkska kusten anlägga några tästningar, på sin höjd en!4 liten station för en eller annan kanonbåt, b. som kan hålla uppsigt öfver fiskerierna. Kan man wara fölllkambhot i At