gor. Jag behöfde blott spränga öfver klippremnan, och hexan, som följde mig, skulle störta ned deri. Jag ilade fram med lösa tyglar, jag uppnådde kullens spets... afgrunens kant... Men i samma ögonblick träffades mitt öra af ett skri, så sönderslitande, så fullt af smärta och förtviflan, att det skar mig i hjertat. Jag stannade och såg mig om; Diane låg sanslös på marken, hennes häst hade stupat. Hexan flydde, skrämd af denna olycka, långt bort på heden. Jag steg af och sprang fram till Diane. Jag trodde att hon var död och lade handen på hennes hjerta; det slog knappast. Jag kastade mig på knä bredvid henne, upplyfte enne i mina armar och lade hennes bleka kind mot min axel; ingen hjelp var att hoppas, vi voro midt i ödemarken. De båda betjenterna hade likväl följt hennes spår; jag hörde hofslagen af deras hästar och sag dem snart vid foten af kullen. Med Tonys tillhjelp bar jag grefvinnan till en källa, som porlade nägra steg derifrån. Jag badade hennes tinningar med det kalla vattnet och fuktad2 hennes läppar dermed. Jag ropade hennes namn, men hon svarade icke. Det tycktes vara verldens sista dag, sista ögonblick ; mörka moln uppstego från slätten och tycktes vilja insvepa himmel och jord i ett dystert sorgflor. Hennes händer voro kalla och orörliga, och jag tryckte dem till mitt bjerta och mina läppar för att uppvärma dem; jag skulle velat gifva mitt blod, mitt lif, min andedrägt, för att återkalla henne till lifvet. Slutligen framträngde en lätt suck öfver hennes bleka läppar, en svag rosenfärg öfverdrog hennes kinder, ett par tårar hängde ide långa silkesfransarne kring hennes ögonlock... Hon såg upp, och då hon fann mig vid sina fötter, trodde hon sig drömma. Jag är här, jag är här! utropade jag. Hon svarade så blott med en handiryck ning.