ot imes Körrespondent skildrar de sista timmarnes tilldragelser vid Dyppelställningen sålunda: Preussarnes förfärliga artilleri beredde dem egentligen öfvervigten: de begagnade sig också till öfvermålt af denna fördel. Man kan såga att de sköto sig till, men icke kämpade för att eröfra Dyppelställningen. Dyppel var förloradt för danskarne, men kampen var ingalunda slut; så syntes den förfärliga kanonaden från kl. 12 middagen till 3—4 på eftermiddagen verkligeu ökas med hvarje minut. Ingen inbillnmgskraft förmår skapa något mera storartadt, än hvad här erbjöd sig för ögat och örat, och vi stodo fasttrollade på ället i ett tillstånd som utgjorde en blandning af vild sinnesrörelse och stum förvåning — ett sinnestillstånd, som i lika grad hade gripit bondfolket, åkerbruksarbetarne och skogshuggarne, hvilka tillika med sina hustrur och barn hade strömmat tillsammans från fälten, skogarne och bostäderna och nu stumma och slagna af förfäran samlat sig omkring oss i stora grupper: Blixtarne från det grofva artilleriet följde på hastigt på hvarandra att ögat ej lörmådde följa dem och dundret upprepades hastigare än våra pulsslag. Granaterna susade vildtigenom luften, som om de varit fulla af lefvande väsenden. Jag har i gydliga och tropiska länder varit vittne till många förförliga oväder, men det var som om alla dessa förenat sig här, för att på en gång rasa ut, och dock kunde man icke säga att dessa åskor voro bedöfvande. — Till elut måste vi slita oss från det sorgliga skådespelet och begåfvo oss åter till hufvudqvarteret i Ulkeböl. — Sönderborg, eller rättare sagdt ruinen af hvad som en gång varit Sönderborg, rök och brann från den ena ndan till den andra. Lågorna förtärde hvad som ännu återstod af de välbygda bondgårdarne längs med kusten. De dunska batterierna besvarade ännu kraftigt elden, och infanteriet häfdade ännu sin plats Ut Fett pt AT RER FSE JALLA pre BENET SN ge gt ANNES gle Vä RR PES AD a