förföljde mig, reste sig mellan oss, hon skakade sina stora liderlappsvingar och ett stoft af moln inhöljde Diane; jag såg hennes afskyvärda blåbleka anläte, hennes svarta infernaliskt glödande ögon. Det var en ursinnig jagt. Ralph förstod det, han: var också rädd; jag lemnade honom lösa tyglar och han ilade framåt med blixtens bastighet. Stanna, stanna! ropade spöket, Sdin mor var galen... din morfar var galen... Du tillhör mig! Haha, fördömda hexa, tag mig om du kau! svarade jag och kastade mig in i djupaste skogen. ?Nej, vansinnet är icke alltid oundvikligt ärftligt. Skynda dig trollpacka, skynda dig, vi undslippa dig nog! Och de hvitstammiga björkarne flydde in bland de hundraåriga ekarne på ömse sidor om vägen och upprepade med fasa den afskyvärda gorgonens tjut, som u pfyllde hela skogen. ln varg, som uppskrämdes af detta helvetiska buller, sprang öfver vägen och in i de tätaste busksnåren. Andre, Andre! ropade Diane. Eon ensam följde mig: betjenterna voro längt efter, och hvarje gång hennes ljufva stämma ropade mitt namn, säg jag hexun böja sig ned, men hon reste sig åter och började ånyo sin hemska flykt; grefvinnan var henne nära; hästens rykande näsborrar nästan vidrörde hexans drägt och jagten fortfor ursinnigt, utan uppehåll! Klipporna darrade, jorden suckade under hästarnes hofvar, dammet på landsvägen uppsteg i hvirflar ... Balladen om Leonora rann mig i sinnet, men de döda resa icke så fort; på en halftimma hade vi ridit 4 mil); vi hade nu kommit till en skogsslätt kallad Vildsvinsslätten. Jag hade fått ett ypperligt infall; öfverst på den kulle uppför hvilken jag galopperade, öppnade sig en klippremna, en svimdlande afgrund, af tjugo fots bredd, på hvars botten brusade Semeys djupa vå