ren, och hedningarnes fötter trampade landet. Hösten 68 hade Vespasianus redan framträngt genom Samarien och Jerusalems belägring kunde hvar dag inträffa. Med sina legioner hade Vespasianus äfven förenat dem, som vaktade parthernas gränser, så att intet motstånd fanns, om Nero ville framtränga med sina parther (konungarne östanifrån?, som det heter i Uppenbarelseboken). Men under det Jerusalem hotas, vill förf. ge en vink, att Kristi ankomst förestår, på det de otroende judarne i denna stora nöd måtte omvända sig till Gud, som i Kristo uppfyllt alla löften till Israel. Derför ropar han på bättring, att de icke måtte förgås med de otrogna (11: 13). Till denna tidens apokalypfiska tecken hörde äfven flera jordbäfningar, en svår hungersnöd, och en pest, hvilken i Rom bortryckte 30,000 offer. Samtliga nya testamentets författare ha tänkt sig Kristi synliga återkomst nära förestående. Men de ha dock ej förkunnåt denna närhet som, en dem meddelad särskild uppenbarelse och alltid tillagt, att ingen känner tid och stund. Men Uppenbarelseboken framställer både i början och slutet närheten såsom genom särs sild meddelning bekant. Men en tidrymd af 1800 år bevisar, om man ej vill drifva ett godtyckligt spel med de ord som ange närheten; att här ej kan vara fråga om en uppenbarelse. Liicke har lemnat en samling af alla utläggningarne, som bäst visar i hvilken labyrint man kommer med försök att finna en djupare andemening. Man uttalar blott en enkel sanning, om man för dem, som känna sig tillfredsställda och säkra med sin tolkning, erinrar, att alldeles samma känsla hyses af alldeles motsatta eller mycket skilda uppfattningar. Som bokens författare är aldrig aposteln Johannes angifven. Det heter blott ?Johannes?. Bleek och Dästerdieck antaga Johannes Presbyter; Hizig förmodar Johannes Markus; Evald, De Wette, Licke, Neander en i. annan Johannes. Dock synes boken vilja vara författad af aposteln. Men frågan blir, om den kan så vara. Redan Dionysius afl. Alexandria (år 250) anmärkte, att en och samme författare ej kunnat skrifva Apoka . lypsen samt Joh. bref och evangelium, och . sednast Läcke och Dästerdieck ha derför. lemnat de starkaste skäl. Och synerna! Amos, Hesckiel och Sacharja ha eller producera egna syner (icke så Daniel). Men denna bok är starkt bero-: ende af Hesekiel, Sacharja och isynnerhet Daniel. Väl ha i gamla testamentet yngre : ! 1 profeter imiterat äldre; men det rör Tramställningen. En syn är väl dock ett faktum. En profet, som beskrifver egna syner, kan väl ej sammansätta dem af andra syners sy1 ner. Men granska vi nu Apokalypsens syner, så äro de uppenbart lånade ur äldre profeters syner, och det till sjelfva väsendet. I: Jesus framstår 1: 13 alldeles n mannen js hos Daniel 10: 5. Guds stol är lånad hos, l J f Hesekiel 1: 26, 11: 19. De fyra djuren äro en sönderdelning af Hesekiels cherub 1: 81; och kombination af Serafim i Es. 6:3. Bosken med 7 insegel finns hos Daniel 12: 4; de fyra hästarne hos Sach. 1: 7, 6: 1, för-lc störelsen vid sjette inseglets brytande erin-1 rar om Es, 34, Joel 2, Os. 10. Urbilden !c till den starka engeln med den högtidliga s eden finns hos Dan, 12: 7. Boken, com profeten åt upp, motsvaras alldeles ef Hes. 2:f Då sjunde basunen blott är ett profe-s tiskt tecken till den stundande ändan, så lc står hela uppträdandet af denna engel och 1 hans högtidliga ed i alldeles intet förhål-; lande till innehållet af hans ord, hvilkai del hemlighetsfulla (men der rimliga) uttrycken f hos Daniel (12: 7) intet vidare säga, än attt vid tiden för sjunde basunen skulle ändan n inträda, hvarvid den fråga blir olöst, hur de följande synerna låta inflicka sig i dennalp slutkatastrof. De begge villnena, som hossg Sacharja (kap. 4) ha en stor betydelse, visa lj sig här utan en sådan. Djuret är lånadt ji ur Dan. 7: 3. Striderna mot Gog och Mai, 408 äfvensom skildringen af det himmelska u erusalem äro plagierade hos Hesekiel. Vidli det stora Babels (Roms) fall, som dock ej var handelsstad, erinra köpmännen om un c dergången, hos Hesekiel 27, af Tyrus, verlds!h handelns säte, ehuru på något friare sätt.s Lägg nu härtill det öfverallt konstladeisam-!k mansättningen, den bristande åskådligheten sg i de flesta synerna, de tydliga spåren af en ;j slaknad fantasi, som ofta repeterar det förut la sogda (t. ex. i 14 och 15 kap.), så skalljfr man snart komma till det resultat, att inga sg: verkliga syner här försiggå, utan att alltsammans är en lärd reproduktion af gam maltestamentliga profetbilder i ensidigt juru dekristlig anda. st Det alltigenom gammaltestamentliga språe ket, den lagiska straftdom som genomgår!h det hela, betoningen af gerningarne, fram-h hållandet af de räddade ur judendomen (7: li 4, 14: 1), under det hedningarne ännu i det tr himmelska Jerusalem behöfva läkedom (22: b 2), det tusenåriga riket med Jerusalem tillfö hufvudstad, framställningen af herrlighetens e1 rike under bilden af det förklarade Jerusoafc lem, som hvilar på grunden af de tolf apost-m larne (således icke af Paulus), den heligelui andes klyfvande i sju andar, som stå framti för stolen, allt detta bevittnar en judekri-vi stendom, som icke är i Pauli, Petri, Johan-st nis anda, sådan vi känna den ur deras skrifi ter. ai Det är en märkvärdig förvillelse hos enj1( del af vår tids utläggare, att de förkasta den jsö nyckel, som boken sjelf ger. Det är dock vw: temligen påtagligt, att i en tid, då förföl-d jelsen mot romerska verldens kristna å enap: sidan och Jerusalems belägring samt otvif-)d velaktigt instundande fall å andra sidan djupt a: upprört sinnend, en åt den gammaltesta-sv mentliga profetian hängifven judekristen skulle genom visioner, hvilka han lade i munnen på den denna tid ur sin verknings-ly,