irliga ryska vintern med stora steg var i annalkande. Men huru komma ifrån trettiotvå hungriga fordringsegare och en misstänksam regering, hvilka alla höllo sina blickar fästade på honom — detta var vår mans gordiska knut hvilken han hade beslutit att afhugga, s framt han ej kunde lösa den. En bedröflig Oktoberdag satt mr Casseeruche i sitt dystra rum och grubblade öfver sina bekymmer. Vädret var kallt och ruskigt; en sibirisk vind hade blåst öfver de sumpiga slätterna och gifvit en hvass skärpa åt regnet som dränkte gatorna och spruiade och sqvalade ur hvarje takränna. Mr Cassecruche satt vid sitt bord, ritade på baksidan af ett bref hvarjehanda teatraliska figurer, och slutade med ett gigantiskt hufvud af kejsar Nieolaus. Mr Cassecruche reste sig upp och tände en cigarr; röken hvirflade i mjuka, blå ringar; det var åt snillets gudom han offrade detta rökverk: Ack, ma belle France, hvad jag saknar dig!? utropade han helt högt. 7?Ma foi, hvad jag är bungrig! Hör bara buru champagnekorkarne smälla i rummet bredvid. Ah, jag känner lukten af en stek! Evige förbarmare, hvilken plåga är det icke att känna lukten af stek, då man inte sjelf får äta den! Men vänta — jag har det! Det var en herrlig, en glänsande, en storartad ide! Mitt snille har vändt tillbaka — det var stekens ånga som löste den förtrollning som hållit det bundet. Jag gratulerar dig, Cassecruche. Mod, min vän! Du skall ännu en gång återse det sköna Frankrike. Det är blott ett steg från förtviflan till hopp, — och detta steg hage han nu uttad Eco förändring hade kommit öfver mr Cassecruche. Han sjöng, han dansade; slutli