——— oem uppenbara svaghet och förlora inflytande — det är Ryssland. Hittills hållande sig skenbarb passivt, skall Ryssland, om och selan den skandinaviska politiken gjort bankrutt, söka upphälva sig till den ledande vid kongressen och åtaga sig Danmarks sak på ett sådant sätt, som öfverensstämmer med de ryska syftena och som i grund förderf var denna sak. Efter aftal med Preussen och Österrike skall Ryssland öfvertaga beskyddarerolen för Danmark och genomdrifva bildandet af ett ?Schleswig-Holstein? i personalunion med konungariket, hvarmed Tyskand till en början kunde vara belåtet, ty vid första skakning i Europa skulle Tyskland utan allt besvär helt och hället kunna bemäktiga sig båda de sålunda förenade hertigdömena ; Rysslands intresse att hålla Danmark i fullständig vanmakt och hindra hvarje dess närmande till de skandipaviska rikena skulle också tillgodoses, ty en mera beroende och uslare stat skulle då icke finnas i hela verlden och hvarje sträfvande att komma ur detta obehaligga läge skulle då följdriktigt vända sig åt Tyskland i stället för åt norden: uppgifvandet af den nordiska nationaliteten och uppgåendet å Tyskland såsom dess amiralsstat skulle slutligen kunna bli önskningsmål för danska fosterlandsvänner. Fedrelandet påpekar i en artikel utförligt hvad man kan hatva att frukta af Rysslands inflytande på kongressen. Det heter der till slut: Danmarks vänner och Polens vänner äro ju desamma, och begge länderna hafva haft lika nytta och lika heder af dem. Fred vilja de alla skaffa, dertill äro de blott alltför villiga, men ingen af dem har tänkt på att för att kunna kommendera fred är det ett nödvändigt vilkor att kunna föra krig. När man inleder sina fredssträfvanden med den uttryckliga eller åtminstone tydliga förklaringen, att man icke under nägra omständigheter vill föra krig, så saknar man den autoritet, som de stridande parterna skulle böja sig för och blir blotti ordets egentliga bemärkelse en mäklare, som springer mellan parterna med förslag, men kan hvarken blifva domare eller kompromissarie. När man rätt ser på saken, så finner man att det var Preussen som föreskref freden i Villafranca genom förbundsbeslutet om en armås uppställande i vestra Tyskland. Om Frankrike i detta ögonblick hade en arme stående vid Rhen, om engelska flottan låge under Rägen, om Han selv og de 22,000 mand? befunne si på Als eller i Fredericia — så skulle de 3 makterna hafvaett helt annat inflytande på fredsunderhandlingarne än de nu kunna utölva, så skulle de ej hafva gifvit Ryssland spelet i händerna. Nu är Ryssland den enda makt som har armeer tillreds: de stå tätt bakom Österrikes och Preussens gränser, ingalunda för att gå öfver dessa gränser för att tvinga de tyska makterna, utan tvärtom för att betäcka deras rygg i fall de skulle blifva utsatta för anfall från någon annan sida. ?Den heliga alliansen? är, om icke definitivt afsluten, dock faktiskt förhanden. Det är den som kommer att utöfva största inflytandet på freden, ty der är makten; på andra sidan står bara en fattig allians mellan maktlöshet och rådlöshet. Deri ligger den hotande faran att få en fred, som förer Warschau-protokollets framtilstanke om en rysk sekundogenitur, direkt in i lifvet — som gör Danmark genast till en vasallmonarki under den stora östra kejsarstaten. Frågar man nu hvad vi hafva för värn mot en sådan framtid, så kan man ännu icke anvisa något annat än hos oss sjelfva. Vi måste hysa den fasta föresatsen att icke vilja mottaga någon fred, som skulle leda oss i den riktningen. Vi må heldre hålla ut så länge vi hafva en man och en skilling qvar, än vi må böja oss under en uppgörelse, hvilken skulle börja med att göra slut på vär frihet och sluta med att göra ända på vår nationalitet -— hvilken skulle vara ett bländverk lika mycket som den förra uppgörelsen, men så mycket farligare som den uu skulle komma till stånd under europeisk garanti. Vi må heldre finna oss i de största och smärtsammaste uppoffringar, än gå in på en såkaliad helstat, hvilken skulle vara detsamma som upphörandet af Danmarks sjelfständiga tillvaro.