STOCKHOLM den 3 Maj. Fredericia har blifvit utrymdt och Danmark har derigenom förlorat den andra af de två vigtiga utfallsportar, från hvilka det kunde hota den på halfön opererande fienden, som nu mera ostörd kan fortsätta sin ockupation. Tyskarne hafva väl vid detta Jaget redan ökat sina bragder genom ait förstöra grafminnet öfver de 500 danska krigare, som stupade i slaget vid Fredericia och den kolossala bysten af segerherren, general Bälow; (Bissens bronzstaty, Åden tappre landssoldat hoppas vi vara på förhand räddad undan den tyska vandalismen.). Det är svårt att på afstånd bedöma de skäl, som kunnat tala för det frivilliga öfvergifvandet af denna i strategiskt hänseende så vigtiga punkt: men vi vilja gerna antaga, utt vigtiga sädana skäl förefunnits. Emellertid är det angeläget, att man icke i detta steg ser ett erkännande från Danmarks sida, att det numera icke kan göra något motstånd. Man bör erinra sig, att den 2 Maj 1848 besatte fienden likaledes den på allt försvar blottade och ; frivilligt öfvergifna fästningen, utan att Danmarks försvarskraft derföre var bruten. Isin flotta eger Danmark ett medel att från flankställningen på Fyen mångfaldigt oroa fienden och göra honom oberäknelig skada. Nekas kan dock icke, att ställningen är mycket svår. Tyskarne synas nu skola utbreda sig mera öfver hela Jutland och husera der värre, än de någonsin gjort allt sedan den tid då holsteinske grefven Geert, under det fullständig anarki rådde inom riket, begagnade tillfället att förhärja landet, till dess han genom den ädle riddaren Nils Ebbeson fann sin bane. De tyska trupperna ha redan utbredt sig upp till Limfjorden och de preussiska befälhafvarne börja redan utskrifva stora skatter och när dessa icke kunna indrifvas, kan man af hvad som hittills passerat sluta sig till den storartade lundring och förödelse, som då skall följa. När tyskarne väl hunnit arrangera sig i Fredericia, kunna de derifrån äfven allvarsamt hota Fyen, isynnerhet om den österrikiska flottan får komma till Östersjön och tillhandagå de allierade armeerna vid deras operationer. . De sednaste underrättelserna gifva vid handen, att den österrikiska eskaderns avantgarde redan hade kommit till Brest och rjorde sig färdig att gå vidare, sedan man hunnit få den lugnande öfvertygelsen att Englands nuvarande gubbregering icke skulle komma att lägga vågra hinder i väen. Sjelimant framställer sig nu den frågan, om sukerna numera kommit till en sädan punkt, der det är omöjligt för vårt land att förhålla sig alldeles passivt och så som om de häudelser, hvilka tima eller förberedas i vår närhet, försigginge i Medelhafvet eller den ostindiska arkipelagen. Vi tala nu icke om de afbrutna alliansförhandlingarne och de underliga sofisterier, som sednast i det ämnet blifvit producerade, vi tala om vårt kabinetts hela politik under de föregående åren, om den politik, som redan konung Öscur gjorde gällande, om den politik, som klart inser och fattar, att Danmarks lemlästande eller förvandiande till et tyskt lydrike innebär olycka och förderf för Sverge och Norge. Grefve Manderström har för icke längesedan i ett uttalande till Englands härvarande minister yttrat, att den argumentation, som de tyska makterna nu begagna emot Danmark, konseqvent leder till ett besättande af Köpennamn. Skall man med lugn afvakta dessa konseqvenser, inbillande sig sjelf, eller rättare sagdt försökande inbilla andra, att man tror, att Danmarks tillvaro icke står på spel, utan av det på sin höjd gäller en viss liten författning, som icke har någonting att göra med 1rägan om Danmarks vara eller icke vara? Skall man vänta till dess alt tyska invasionstrupper stå på Fyen eller till dess Köpenhamn blir bombarderadt, innan man finner de eventualiteter ha inträdt, med afseende på hvilka vår regering oupphörligt förbehållit sig att handla fritt på egen hand och otaliga gånger förklarat, att hon icke kan i lugn overksamhet låta dem passera? Skall det visa sig, att de rustningar, som blifvit gjorda inom vår armå och vår flotta, baft ingenting att betyda och aldrig afsett annat än att. under hvilka eventualiteter som helst, vara en tom demonstration? Det förljudes, att fråga inom konseljen skall vara å bane att låta dei Carlskrona och vid Horten utrustade eskadrarne utlöpa under befäl af hertigen af Östergötland, för att hålla utkik med den österrikiska flottan och noga observera hvad densamma företager sig, samt att instruktionerna skulle komma att gå ut på, att dessa eskadrar hindrande skulle träda emellan, om österrikiska flottan ville företaga någonting mot Köpenhamn, om den bröte de danska blockaderna eller begagnades att föra trupper till de danska öarne. Om så skulle ske, om verkligt klara och bestämda instruktioner i detta hänseende utfärdades och om man läte dem bli allmänt kunniga, så skulle sådant utan tvifvel vara gagneligt för den danska saken och äfven i någon mån för vår reputation och vär ställning på kongressen i London. Vi våga emellertid icke öfverlemna oss åt några illusioner i detta hänseende; det är alltför mycket tänkbart, att resultatet aflånga och vidlyftiga öfverläggningar, af en mängd ?men? och 7om? blir, att man icke kan komma till något resultat, att man skall såsom hittills se tiden an, eller också någonting så halft och obestämdt, att hela eft ekten af den tilltänkta åtgärden förloras och alltsammans slutar med någon uy fiasko.