eve Underrättelsor från Danmark, Pen skandinaviska ströfkåren. Under rubriken Vikingalif meddelar en Iskrifvare från Fyen följande skildring af ?Som ni ser har ja och susande granater det fredliga Fyens b blifvit medlem af ett cg o hb af den 13 dennes enna kär: utbytt de kreverande aus gyldene kuster mot rdiga nejder. Jag har itet men dristigt band af utsökta trupper, hvars uppgift består uti att genom ofta förnyade landstigningar på Slesvigs östra kust allarmera fienden, föra hans magasiner och transporter, kort edt, göra honom så stor skada som möjtigt. Det är ett guerillakrig, och säsom sö dant skall det blifva fattigt på stora, afgörande händelser, men till ersättning desto rikare på dessa äfventyrliga vågstycken, hvarest den oförmodade öfverraskningen i en mörk natt skall uppväga den ringa styrkan och raskheten gifva kraft åt den irreguliera manövern. Vårt hufvudqvarter är, som sagdt var, Fyen. Här hvila vi oss efter ansträngningarne och börja sedan på nytt igen, när tUllfälle erbjuder sig, intränga vi plötsligt midt bland preussarne, åstadkomma stor villervalla och försvinna sedan lika hastigt med det byte vi lyckats taga. Detta fribytarelif har något i hög grad fängslande, sin ständiga omvexling af arbete och hvila, af kalla, sömnlösa nätter och trefliga qvarter, af vapenbrak och bägarklang. Mankapet är strängt disciplineradt. Innan den a expeditionen företogs upplästes åtskilliga diktatoriska föreskrifter för manskapet, hvaribland äfven den, att hvar och en som visade sig feg eller uppförde sig på ett sätt, som ej tillkommer en om sin ära mån soldat, skulle blifva nedskjuten på stället; om någon derföre ville lemna kåren borde han gonast anmäla sig. Blott en enda man anmälde sig och återsändes till sin förra afdelning. Det finnes inom kåren en del norska och svenska frivilliga skarpskyttar, folk al mycket olika tidigare lefnadsställningar. Bland de mera framstående bland dessa är en stätlig björnjägare från Wermland, som är sergeant, en norsk dekorationsmålare Fredrik sen, som synes vara född till soldat och likaledes avancerat till sergeant, en medicinsk student Andersen, som är korporal, och slutligen har den i tidningarne så mycket omtalade björnjägaren från det nordligaste Norge, Jensen, nyligen stött till oss. Det är en mycket munter fyr, som jublar af glädje när han får tillfälle att skjuta på tyskarne, men hittills har det varit på så långt skotthåll, att han knappast träffat någon. Han blef instruerad om huru han skulle fö hålla sig, när han kom fienden på lifvet, att han skulle påsätta bajonetten och jaga den raskt i magen på den första bästa som kommer honom i vägen. ?Ja va, svarade han, det förstår jag nog, det är bra att sålunda få veta förut hvad man bör taga reda på!? För alt gifva er en föreställning om våra idrotter, skall jag skildra för er en af våra utflykter. En mörk afton öfverfördes med i ångbåt en mindre afdelning af ose till en liten ö tätt invid Slesvigs kust. Derifrån skulle vi gå öfver till fasta landet på båtar; men det var så mörkt och töcknigt, alt vi måste vänta till nästa natt. På det alt fienden icke skulle se oss om dagen, måste manskapet, som stod på vakt, påtaga sig civila kläder; några presenterade sig som gamla bondgubbar, andra som bondpigor, och de sågo säledes ganska oskyldiga ut. . Nästa natt var detlitet mindre töcknigt, och vi rodde dristigt åstad i 5 båtar, styrande efter stjeruorna. De preu a skyldtvakterna hörde oss plaska i vattnet, men se oss kunde de icke. De aflossade några skott på måfå, och drogo sig skyndsamt tillbaka för att allarmera sina kamrater. De fingo då order att rida ned till skansen igen, för att hålla utkik på oss. Men emellertid hade vi kommit i land och marscherade helt tyst på en biväg upp