STOCKHOLM den 27 April Bref från Sundet. Dessa rader nedskrifvas under intrycket af skändligheter, hvilka i vårt århundrade borde vara en omöjlighet, och det torde vara ursäktligt, om de icke skrifvas med tillräckligt episk ro7. Det är dock med berådt mod de sättas på papperet, de skola bära vittne om en stämning, som måhända i vår betänkliga tid kan synas en och annän något främmande, men som i sin grund är riktig och sann: Man skall på förhand icke förlora ur sigte, att den ort, derifrån dessa ord komma, ligger så pass nära de händelser, hvarom här är fråga, att det knappast är mer än 24 timmars väg till deras skådeplats och att vi också här nästan hvarje timme af dagen hafva lifliga påminnelser derom. Underrättelserna från Köpenhamn hinna till Helsingborg på några timmar, nyheterna nå oss derifrån förr än alla telegrafdepescher, hopar af danska soldater, nya, friska inkallade?, vandra oupphörligt på våra zator; anländande hundratals hit med hvarje ångbåt från Helsingör, der de ligga i rekrytskola. Dessa Jensar, ungtyrödblommigt, -godmodigt,. men muntert folk, spatsera så länge på Helsingörs brygga och titta öfver åt det svenska landet, tills de få en omotståndlig. lust att besöka bröderna på andra sidan?, ängbätarne taga dem då gratis öfver med sig;i Helsingborg gifva de sig genast i samtal med den första, den bästa — vi äro inga tyskar, det känna de, och vi tala ömsesidigt ett språk, som i1ckE först behöfver läras — de få en ledsagare, som visar dem omkring, erg de på egen hand, och de tyckas icke riktigt få i sitt hufvud, att detta annat land; att de verkligen befinna i Putlandet? ; när de åter afsegla härifrån, sker det under högljudd sång af den tappre landsoldat4 och, andra krigarevisor och med otaliga hurrarop för de svenska husarerna, som garnera hamnbryggan ; husarerna svara med ett svenskt hurråh; hela folkmassan hurrar, Jensarne vifta med sina mössor och härra yttervärre. Så har detta nu fortgåit i fjorton dar hvarenda qväll; det bar varit en tid af en viss alldeles okonstlad och osökt entusiasm, af förhoppning i ögonbliekets trångmål, af godt mod och frisk förtröstan... Och så har underrättelsen inträffat om Dybböls fall. Jag behöfver icke säga er, att denna tidning här har väckt smärta och deltagande — detta intryck skall vara allmänt öfver hela vårt land — men man skall lätt inse, att detta deltagande här har någonting så till Stakes specifikt, att det har till föremål ieke endast en stor och gripande olycka i allmänhet, men äfven några ömmande fall af mera individuel natur: Det kommer ingen dödslista från Dybböl, utan-att vi alla söka (och tyvärr finna) någon personlig vän, åtminstone någon ur den krets af mer och mindre bekanta danskar, hvilken, på grund af den ständigt ökade trafikeu mellan Sundets båda stränder, för hvarje år utvidgats för oss, som bo å denna sidan, någon, till hvilken man stått förhållanden, någon, med hvilken man otaliga resor savuvanträftut på ångbåtarne, någon, som man hundrade gånger sett på Östergade, (för att välja det allra allmännaste exempel); F förgår hade man bre från den eller det, i går träffades han a en preussisk kula, för ett par dagar sedan hade man helsning från denna andra, ?allt gik ham meget godt, nu står hans namn land fallnes af Du Plats division; denna tredje, när jag häromdagen tog farväl af honom på Kongens Nytorv, sade han: ?vi sees med -Guds Hjelp igjen i Sommer paa Ramlösa, äfven han är falien och nan har ännu icke ens funnit hans lik. Allt detta har något djupare sorgligt, än vanligt, och något mer än i allmänhet hjertskärande. I genljudet från DyYbböt är för oss icke endast det jordskakande dänet af ett stort fall, der äro äfven dödssuckarne af mången, som vi enskildt aktat och äråt och hållit kär. Derför grämer detta 0s8, som här slå ansigte mot ansigte med det blödande Danmark, måhända innerligare än någon annan och derför darrar rösten, när man här talar derom, äfven hos eljest fasta ock lugna män. Men detta förer mig för långt bort och jag ville egentligen skrifva om något annat. Fy i sjelfva verket, det är icke här värdt att gräma sig sjelf ihjel; det är bättre på sitt ställe att härmas. Och om det är ett upprörande skådespel, att se den danska hären inom några timmar beröfrvad en stor del-af sitt befäl och krossad af öfvermakten, ifves det dock något vida mera upprörane ännu, om än pu annat. sätt. Intrycket af danskarnes nederkae, hur lifligt vi oc känna det, förlorar. sig: inför intrycket af det sätt, hvarpå tyskarne föra detta krig, och hvarpå segerlyckan begagnas till vidare bragder. Vi känna redan deras bedrifter i Slesvig, en brådstörtad omhvälfning af allt bestående, en systematisk förföljelse af allt danskt, vi känna deras storverk i Jylland, lundringar och råhet, den beräknade grymeten och det kalla hånet, vandrande hand ihend. Men det återstod några ännn värdigare uppgifter för tysk ridderlighet? och ?tysk kultur?. En sådan var, att omedelbart. efter intagandet af. Dybbölbefästningarne sluta dagen med att för roskull skjuta resterna af detolyekliga Sönderborg i brand; en Sådan var, att skicka en 20 eller 30 stude danska officerare tillbaka som halfnakna ik, plundrade inpå kroppen, plundrade icke blott på alla redbarheter, utan äfven på distinktionstecken, till och med på de allra simplaste plagg. Vi veta icke hvilka nya Tillyska röfvarhorder, som härtill begagnats, men vi veta. att de tillhört den preus: