en fiendtlig granat hade krökt jernet; premierlöjtnant OCrone ilade sj dit för att spränga bron i luften, men brandröret ville icke tända, och ett nytt försök misslyckades likaledes. Då anmäler en artilleriunderofficer, att skansen n:r 3 är tagen. Nå så skjut då in i skansen n:r 3.7 — Det är kanske ännu några af de våra derinne — Gör ingenting, vi skjuta i alla fall.? Det visade sig emelleftid, att man ej kunde gifva en enda kanon den riktningen. De preussiska fanorna svaja nu från n:r 5 och 6, och n:r I och 2 äro tagna. Vår skans är den sista på venstra Iygeln, men vi hålla oss ännu, folket ger eld, löjtnanten säger dem, att nu är det ta öfverståndet, att reserven nu rycker fram och tar skansarne tillbaka; men reserverna uteblifva. Den raska underkorporalen Haste får en vacker död; han står på banketten, en kula träffar honom midt i pannan, han sjunker ned på ryggen, med ansigtet vändt mot den klara väårhimmelen, och blodet strömmar ned på jorden. YLåt oss bära bort honom?, säger folket. ?Nej, låt honom ligga?, svarar löjtnanten, han ligger få sin plats, han ligger der en soldat bör igga.? Nu krälar fienden fram öfver skansen öfverallt. Baron Akerhjelm tar ett gevär och ränner bajonetten genom lifvet på en preussare; till svar får han ett skottsår i högra kindbenet. Nu är väl ögonblieket inne då det är tillåtet att öfvergilva skansen?, säger kaptenen till löjtnanten. ?Det ser så ut, var svaret. ?Pardon!? ropar kaptenen upp till fienderna. De svara, att de icke vilja ge pardon. De äro i raseri öfver det häftiga motståndet; de fortfara att skjuta. Lundbye, Giörup och några af manskapet kasta sig in under bröstvärnet, hvaruppå preussarne stå; dessa skjuta ned på dem. Det blef för rasande alt sålunda ligga och låta slagta sig. Kapten Lundbye springer fram och ropar ännu en gång Pardon men det svaras med skott. Löjtnant Giörup springer fram mot en preussisk soldat, som vill lägga an på honom, och frågar om preussiska armen består af kallblodiga mördare; en fältväbel kommer lyckligtvis till stället, och mördandet upphör. I .skansen n:r 6 var fienden på bröstvärnet, då löjtnant Testrup med 2:dra regementets 2:dra kompani störtade in; en hård kamp följde; kapten Sick vid artilleriet fickj ännu tid att skjuta med ett par kanoner; men slutligen måste skansen uppgifvas. Dit kom genast en preussisk officer, som höll manskapet uti ordning. Uti löpgrafvarne kämpade andra regementet med den yttersta hårdnackenhet, det var isynnerhet löjtnanterna Gandil och Larsen, som der utmärkte sig Preussarnes kolonner ledo mycken afbräck; men äfven vi förlorade mer än hälften af vårt tappra, förträftiga folk. Det kom till handgemäng med bajonetten. En pre officer sätter en revolver för bröstet på verstelöjtnant Dreyer och uppmanar honom att ge sig. Han räcker oflicern sin sabel men då störtar en preussisk soldat frum och säger, att öfverstelöjtnanten hade hötat åt honom med sin käpp; derföre borde han nu ha en bajonett genom lifvet. En preussisk officer afvärjde detta. AI 2:dra regementet ha säkert blott få kommit tillbaka, men sin skyldighet fullgjorde de ordentligt. Det medgifver ock fienden, som kallar bestormningen af vår venstra flygel för en blodigare strid än österrikarnes vid Sankelmark, och äfven jag tror nästan att så är — 22:dra regementet levererade ett lika hjeltemodigt försvar af skansarne nr 1 och 2 och de mellan dessa gående löpgrafvar. Löjtnant Ancker fick sina kanoner förnaglade och kruttornet sprängt i luften förrän han tögs till fånga. Af 22:dra regementet blef ock chefen, öfverstelöjtnant Falkenskjold, tagen till fånga. Premierlöjtnant Carlson af samma regemente lär ha utmärkt sig mycket.? sig De danska krigsfångarne från slaget vid Dyppel hafva nu till största delen anländt till Hamburg och derifrån transporterats vidare. Under transporten genom Slesvig och Holstein hafva de varit föremål för invånarnes uppmärksamhet, hvilken dock i Flensborg, der de menige voro inqvarterade i kyrkorna och andra stora rum, officerarne i borgareföreningens lokaler, antog karakteren ar lifligt deltagande. Många borgare och deras damer räckte der de utmattade fångarne på gatorna förfriskningar, och på bangården helsade de dem med viftningar med näsdukarne. Den första transporten af fångar, 600 till antalet, ankom i tisdags afton till Hamburg, och i onsdags morse afgingo af den 440 underofficerare och menige samt 11 officerare till Berlin för att derifrån transporteras till Kosel. I onsdags anlände 5—900 man, hvilka i torsdags skulle gå vidare med exttratåg, och i fredags skulle ett nytt extratåg föra 1000 man till Berlin. Officerarne, bland hvilka skall vara en svensk officer (Holmerts?), som endast gjort tjenst i 3:ne dagar, voro i Hamburg fria på sitt hedersord, och man såg äfven många meniga gå omkring utan bevakning. EjEn resande berättar, att på marschen genom Hamburg de fångna danska officerarne erbjödos behålla sina sablar, hvaremot dessa fråntogos de fångna svenska officerarne. Till följd häraf nekade äfven de danska oföcerarne att behålla sina sablar. Konung Kristian har utfärdat följande proklamation till armen: Tappra soldater! Oförsagda, tappra kamrater! Efter ett försvar, som skall ihågkommas till sednaste tider, ej allenast på grund af kampens olikhet, utan äfven på grund af det hjeltemod, hvarmed den stred mot öfvermakten, hår armen måst vika tilbaka från Dyppelställningen till Als. Tunga halva de lidanden varit, som åtföljt stridens utveckling, och oförgätliga äro de stora och smärtsamma förluster, som de sista dagarne medfört ; men hvarken lidandena eller förlusterna skola, med Guds hjelp, varit förgäfves; de skola bära frukter i den kamp, som I nu kämpen mot råld och orätt, och hvars mål är vårt dyra fosterlands tillvaro och oafhängighet. Jag bringar eder min och folkets innerli varma tack för edert ihå hjeltemod, och jag är öfvertygad om att samma anda framgent skall lifva eder. Gud bevare min tappra danska här och skänke den lönen för dess tapperhet. liksom Han skall och I liga och uppofirande