STOCKHOLM den 25 April Vid frågan om rikets landtförsvar. Den nyare krigskonsten har gifvit en ökad vigt åt eldvapnen; men ännu, såsom förr, består den gamla regeln, att mannamod och krigisk hänförelse hos soldaten oftast afgöra utgången. Kanonelden tystnar och infan terigevären vidtaga. Snart är ammunitionen slut eller tillåter icke det korta afståndet någon skjutning. Då börjas handgemänget man och man emellan; och det beror af den anda, som lifvar soldaten, af den eld och bravur, med hvilken han sjelf möter sin fiende och uppmuntrar sina kamrater, om hären skall vika eller gå framåt. För att väcka, lifva och underhålla denna så nödvändiga, dödsföraktande krigaranda erfordras nu något mera än disciplin och Esprit de corps; ja sjelfva fosterlandssinnet, som hos gemenskapen bland soldaterna stundom icke är klart utveckladt, innefattar icke en tillräcklig eggelse; men låt solda:en, om icke, såsom den franske, bära marskalkstafven i sitt patronkök, åtminstone vara förvissad att han genom ett utmärkt uppförande kan höja sig till officersepåletterna, låt honom vidare frikallas från vanärande straff (så framt han ej sjelf föredrager prygel framför arrest; ty för sådana subjekter har förstnämnde strat ej karakteren af vanära), och låt honom vara förvissad att han, sårad oeh lemlästad, ej lemnas utan vård hvarken uti lägret eller i framtiden — d skall hvarje svensk soldat vara oöfverv nelig. Det är förvånande, hvilken ringa uppmärksamhet och vård de styrande egna det element inom hären, som hos just de eldigaste, kraftigaste naturerna innefattar den mäktigaste eggelse — ärelystnaden. Hvad som kostar minst och renderar mest vill man alldeles icke taga i beräkning. Man vill inom flottan hafva sjödugligt manskap och beklagar sig öfver båtsmännens oanvändbarhet; men då matrosen har åtminstone underofficersbeställningen i utsigt, har båtsmannen, för allt sitt släp, ingen befordran, ingen lofvande framtid att vänta. Så vill man äfven inom armen hafva dugliga underofficerare; och man låter dem likväl bilda en afskild lägre kast, med hvilken en den tarfligaste underlöjtnant är för god att umgås. Man vill hafva tappert manskap, och de eldas af vissheten om vanskötsel i fält och en skamligt obetydlig pension, om de sårade och med bräckt helsa återvända till hemlandet. Vi talade om soldatens värd i fält, och vi fråga, om man allvarligt gjort sig reda för hvad denna erfordrar. Vi hafva sett huru danskarne, ett i allmänhet mera omtänksamt folk än svenskarne, sett sig till en väsendtlig del genom intendenturens försummelser svikne i sitt hopp att kunna afvärja tyskarnes anfall. Den brist på baracker, på täcken, på kläder och på föda för soldaten, som de danska korrespondenerna omtala, är en målande tafla af förhållandet vid vår armå, sådant det efter all sannolikhet skall blifva, om man ieke, varnad af våra bröders olyckor, i tid gör sig betänkt på ett omsorgsfullt ordnande af kantonnementer och proviantering m. m. Den danska soldaten saknade i sitt eget hemland och i sjelfva städerna föda och husrum; på Krim, i ett frömmande barbariskt land och hundratals mil från Frankrike, hade den franska soldaten ypperliga qvarter, med ständig ventilation, och han saknade icke en enda dag föda. Utportioneringen försiggick lika regelbundet som i en garnisonsstad, och med den omvexling, som för hvarje menniska är nödvändig, om icke hennes helsa skall lida. Vid intendenturen kommer det hufvu vast an på god vilja och energi, men erligen till en icke ringa del äfven på erfarenhet och öfning. En sådan har man här i Sverge icke haft tillfälle att förvärfva. Ehuru vi minnas att en person för några år sedan utsändes till Frankrike för att draga nytta af den ypperliga praktik detta land i sådant afseende företer, skulle vi dock tro, att det kunde vara nödigt att nya studier i detta fall företoges. Vi rekommendera för öfrigt läsningen af mr Baudeng, medecin inspecteur gåneral? vid franska armen, i Revue des deux mondes? för 1857 meddelade skildring al une mission snedieale å Varmege d Orient?. Hand i hand med omsorgen om den tjenstbara delen af armen måste gå en ändamålsenligt ordnad sjukvård, på det att armen icke, såsom förut så ofta skett, må förstöras af sjukdomar innan den sett fienden. Vi behöfva icke för våra läsare upprepa de gräsliga berättelser, som trovärdiga män upptecknat och efterlemnat om de svenska hbärarnes af bristande läkarevård lidanden och olyckor under föregående jälttåg. Inom en tidrymd af 70 år har Sverge under fyra särskilda krig sett sin krigsmakt, genom sjukdomar, antingen helt och hållet tillintetgjord eller åtminstone så försvagad, att den ingenting förmådde mot fienden uträtta. Kunna vi nu. emotse något bättre? Låtom oss hoppas det, men icke inskränka oss till att hoppas! Svenska värfvade och indelta armen hade, år 1856, enligt Cederschjöld, 101 å stat uppförda läkarebeställningar, af hvilka 27, d. v. s. mera än en fjerdedel, voro vakanta, och af de återstående en stor del var, ianseende till deras höga ålder, otjenstbara för krig. Hela beväringen saknar helt och hållet läkare: och ehuru armen med denna förstärkning, har behof af vidpass 600 läana fonnrna vid nämnde tidnunkt blott 101