dringar. Men så smärtsamt och bittert budI skapet än är, kommer det likväl icke oväntadt. Det är ingalunda öfverraskande, att I Dyppel nu fallit; man må snarare förvåna sig öfver, att det kunnat hålla sig så länge. Mer än tvenne månader ha förflutit sedan vår armå från Dannevirke drog sig tillbaka till Dyppel, som hastigt omringades af den preussiska styrkan. Inemot sex veckor ha gått förbi från den dag då preussarne öppnade sina första batterier från Broagerland, I hvilket man ej hade antagit vara för vår position så farligt som det sedermera visade sig vara. Belägringen har sålunda varat en gavska lång tid, och från den 2 April då Sönderborgs bombardering begynte har Ibeskjutandet fortsatts så godt som onafbrutet natt och dag. Det är icke osannolikt, att danska öfverkommandot ännu längre kunde ha halat ut tiden, såframt det hade riktat sina bemödanden på att hämma mer: och försvåra preussarnes framträngande medan detta ännu kunde ske med någon utsigt till ett lyckligt resultat. Men å andra sidan bör ej förbises, att öfverkommandot måste vara ganska sparsamt med de svaga och ännu oöfvade krafterna, likasom bristen på tillräckligt underbefäl gjorde hvarje offensiv rörelse betänklig. st är deremot, att hade vi haft gent emot oss hvilken helst annan arme än den pret a; hade det t. ex. varit fransmän eller errikare, som stått iramför Dyppel. så hade det icke behöfts fem veckors artilleristrid för att inleda det stormangrepp som konung Wilhelms herrliga krigshär ej företog itörr än sedan bomber och granater hade röjt vägen för densamma, och sedan den ännu i sista ögonblicket hade erhållit en ytterligare förstärkning. Dyppels skansar voro genom denna fortsatta beskjutning reducerade till oformliga högar af grus och jord, deras kanoner demonterade, deras motståndsförmåga inänkt till det minsta minimum. Såväl de iella som tidningsreierents-berättelserna n -krigsskådeplatsen hade sökt framställa tillständet i den ljusaste dager, de hade talat som om den oss tillfogade skadan blott vore obetydlig och som om natten kunde reparera hvad dagen förstört. Men man visste blott alltför väl att det icke var så och att slutet var nära. Vårt artilleri har alltifrån stridens första dag icke varit vuxet s; deras långt gående kanoner örstörde våra verk innan vi med någon ef: fekt kunde besvara deras eld, och när deras batterier ryckte oss så nära alt denna skilnad minskades uppstod en annan öfverosenhet genom deras större antal och genom den förstörande korselden, som de f alla sidor kunde koncentrera på hvarje särskild af våra skansar. Under sådana förhållanden blir den uthållighet och tapperhet, som hären ådagalagt, dubbelt beundransvärd. Det finns knappt någon annan armå i verlden som skulle kunna genomgå hvad den danske landsoldaten har lidit och tält ända sedan midten af December månad och isynnerhet nu sednast vid Dyppels skansar. Ansträngda till det yttersta måttet af -mensklig styrka, kämpande mot en dubdel och tredubbel öfvermakt, hafva våra officerare och soldater under loppet af dessa långa veckor stått som mäålskjutningstatlor för fiendens kulor. Det upplifvande och berusande i en strid har varit dem betaget, de hafva endast haft ohbyggligheterna, farorna, allt det som pressar ihop hjertat och gör kinden blek. Utan att kunna försvara sig, utan att kunna taga hämd på den bittert hatade tienden hafva de måst dygn efter dygn gå på vakt i skansarne som värnlösa slagtoffer, för att återvända med glesnade leder, utmattade af köld, brist på hvila och sjukdomar. I sanning, detta är ett eldprof för soldater, betydelsefullare än mången öfver hela verlden förkunnad seger, och de trupper som haf thärdat detta utan att knota, utan att förlora sin nationella glädtighet, kunna med högburen panna förklara landets och härens ä ru för räddad när de slutligen mäste vika för den oemotståndliga öfvermakten. Återtåget från Dyppel skall icke hos nar tionen framkalla någon af de dystra tankar som väcktes vid Dannevirkes uppgifvande. Ett litet folk, sådant som vårt, mäste vara beredt på att lida nederlag och skall förstå att bära dem med manligt mod. När armån har gjort sin pligt skall nationen också uppfylla sin genom att visa fattning och mod: och här säga vi med full och glad förtröstan till hvarandra, att fäderneslandets försvarare hafva gjort sin pligt till det yttersta. Vi danskar äro icke ensamma om att s det, det erkännes af alla de folk, som äro vittnen till: denna ojemna strid, och denna känsla betager den sednaste händelsen den bittraste smaken. Danmarks ära låg i härens hand, och den är bevarad under så svåra pröfningar att historien skalli evighet minnas och beundra det. Låtom oss hoppas att denna uppskattning äfven skall tränga in i konferensens hemlighetsfulla sal och att det tappra motstånd, som har fuktat Slesvigs heliga jord med strö mar ar blod, i skall förmå att gifva rättvisån seger öfver makten. De dyrbara lif, som striden hor kostat, skola då icke vara offrade förgäfves, utan rädda fäderneslandet, hvilket med sto!thet och tacksamhet skall minnas dessa sina käcka söner. Berlingske Tidende yttrar följande i anledning af stormningen på Dyppel: Vi sluta tidningen för i under intrycket af djupt allvarliga, fostän hittills ofullständiga underrättelser. Alit synes häntyda derpå, att afgörandets ögonblick vid Dyppel har inträdt. Sedan fienden i natt har beskjutit hela ställningen med sådan väldsamhet att 16 till 1S,skott i minuten blifvit affyrade, och stundom äfven hela salvor aflossats, har han på förmiddagen mellan kl. 10—11 verkställt ett stormanfall och bemäktigat sig några af skansarne. Huru bekymmersam denna tilldragelse än är, så är den dock icke oväntad etler oförutsedd. Sedan vår lilla men tappra arme mer än två månader, under de mest ogynnsamma omständigheter kämpat mot ölverlägsen styrka, som under den sisttörflutna veckan ytterligare blifvit ökad, har det för an han 28 hblfan lJllarnt Att 3 Arsicidar