Underrättelser från Danmark. I Holstein hafva allarmeringarne vid dan ska krigsskepps annalkande framkallat stark rörelse längsefter kusterna. Hannoveran ske generalen v. Knesenbeck har inspekterat strandbatterierna och signalapparaterne längsmed Elben. General v. d. Hacke hal varit på Elbeön Pagensand. Till Heiligen. haven ha sändts refflade kanoner af svårare kaliber, då de sachsiska kationerna visat sig otillräckliga att nå fienden. Preussiska re. geringen har låtit lägga en telegraftråd från Kil till Burg på Femern via Heiligenhaven. Uppmätningarne vid Rendsborgs fästning fortsättas med ifver; ett preussiskt öfverbyggnadsråd? Lentze har fått order att afresa till Holstein, undersöka terrängförhållandena och inlemna förslag till nivellementer och tekniska för-arbeten med afseende å den tilämnade Brunsbittel-Neustädteranalen. I staden Slesvig har hållits en stor festmåltid till ära för general Wrangel, som den 13 April fyllde sitt 80:de år. Ett gratulationstelegram afsändes till högqvarteret. önligt till ett handelshus i Stavanger inlupet telegram har ett fartyg, som i Eckernförde står under byggnad för ett handelshus i Bergen, blifvil af preussarne seqvestreradt. Den engelska tidningen The Examiner innehåller följande uppsats om bombardementet på Sönderborg: Då den underrättelse ingick, att unionstrupperna bombarderat Charleston, uppstod ett allmänt rop om skam och vanära, som ej afbröts af motskäl från någon af nordstaternas vänner i England. Det kunde dock anföras till mildring af detta klander, att Charleston var secessionens vagga och fäste och att dess förstörande kunde antagas väsentligt bidraga till inbördeskrigets tilländabringande. För bombardementet på Sönderborg kan icke ens denna usla ursäkt göras gällande. Det skoningslösa sigte man tog på dess fredliga boningar kan hvarken försvaras med politisk hämd eller militärisk nödvändighet. Ingen dansk har lyftat en hand för att kullkasta eller försvaga tyskt regemente öfver ett tyskt land. Ingen tvifvelaktig fråga om brist på lojalitet, trolöshet eller landsförräderi kan inblandas i striden. Hvarken Preussen eller Österrike påstå att Danmarks konung eller danska! folket någonsin förnärmat dem. De draga stor! omsorg för att vid hvarje tillfälle afvisa hvarje impuls af eget intresse 1 saken. De ville gerna ha verlden att tro, det de intervenerat ensamt för att hålla sig i spetsen för allmänna opinionen i Tyskland. e hafva samtyckt till att sända fullmäktige till en konferens i det erkända. ändamålet att återupprätta freden; och ehuru. man ej blifvit ense om någon formel basis, vet! man att de gifva sig sken af att ej eftersträfva Danmarks delning. Icke destomindre blef den 2 April staden Sönderborg plötsligt under många timmar öfveröst med ett hagel af bomber från de preussiska linierna; åter och åter gaf den förstörande verkningen af dessa kastvapen sig tillkänna i röken från brinnande hus och de med fasa slagna mvånarnes flykt. Men den ena timman efter den andra fortsattes det fega och grymma förstörelseverket, tilldess lik af sjuka och gubbar, af qvinnor och barn lågo utsträckta utanför de taklösa boningar, der de tillbragt ett fredligt lif; och om ej hela staden föll såsom offer för den förtärande elden, så synes orsaken härtill förnämligast hafva varit att ett annat element kom till nådigt bistånd, liksom om naturen haft större barmhertighet än menniskan. strömmar af regn förderfvade de lysande resultaterna af det preussiska bombardementet, så att deras berömde kunglige spefågel ej hade så alldeles rätt uti, att himlen alltid tager parti för den bästa artilleriparken. Fredriks skurkaktiga filosofi framträder i dessa dagar på mera iän en punkt. Brutalt våld är utan tvifvel det bästa verktyg, hvarmed man kan arbeta, antingen nu frågan är om att göra inbrott i ett hus eller om att stjäla provinser, och likgiltigheten för menniskolif är ett naturligt kännemärke på dem, som vilja ettdera. Att appellera till inbrottstjufvars eller provinstjufvars samvete skulle vara fåfäng möda. Men då det ej finnes någon galge, i hvilken man kan hänga den konung, som befaller verkställandet af kallblodigt mord, måste man pöminna preussiska regeringen om, att slagtandet af qvinnor och barn i en öppen stad, som tillhör en granne, hvilken aldrig förnärmat nåfon, är en handling ovärdig till och med bararer och som stämplar denna regering. såsom hörande utom kulturens och kristenhetens gränser. Den dag skall komma — många finnas som tro att den måhända ej är mycket långt borta -— då preussarne kuuna behötfva att appellera till det medlidande dessa bjuda, och i sanning kunna de ej rentvå sig från det ansvar