STOCKHOLM den 21 April Den engelska alllansen, Danmark ooh Polen. (Forts. från gårdagsbl.) Om sålunda de båda nationerna på ömse sidor om Kanalen voro tröga att förstå hvarandra, låg skulden för detta förhållande än hos den exa än hos den andra. Frankrike blotiställde under restaurationen alliansen, när det 1823 kastade sig in i spanska kriget för att qväfva den konstitutionella friheten. England åter gjorde alliansen impopulär, när det 1840 stötte Frankrike, hvars liberala minister ville understödja den egyptiska mnationalitetens tillväxt. Bourbonerna saknade kraft att med eri värdig fasthet bibehålla sig i den engelska alliansen. Kort före sitt fall hade Bourbonerna af den yngre grenen likasom de af den äldre grenen öfvergiftvit engelska alliansen, Carl X för en rysk allians och Ludvig Filip för en österrikisk. Under åratal ordade man oupphörligt om det goda förståndet, men detta var icke sannt. En dag blef alliansen en sanning, det var när på Almas och Inkermans slagfält, under Sebastopols murar segervinnarne och de besegrade från Trafalgar och Waterloo blandade sitt blod på land och haf för framgången al en rättvis sak. Inseglet på den engelsk-franska alliansen ses på hvarje krimkämpes bröst. Mången gång hafva de båda vestmakterna till följd af en gammal återstod af nationel afundsjuka sett det ömsesidiga förförhållandet kallna. Men statsmännens klokhet bör söka dämpa en alltid beklaansvärd bitterhet, skingra oberättigade farågor, förnya och vidmakthålla det lyckliga ögonblick då under det orientaliska kriget i London likasom i Paris, alla hjertan slogo för samma mål. Det är sannt, att om England år 1855 skulle ha velat låta ett kontinentalkrig efterfölja ett sjökrig, skulle freden med Ryssland ej ha blifvit undertecknad, utan att ett Polen funnits. Oeh om England under 1859 års krig skulle ha förenat sig med Frankrike mot Osterrike, skulle vi icke plötsligt hejdat oss vid Mincio midt under våra segrar utan Italien skulle ha varit fritt ända till Adriatiska hafvet. Må vi i alla fall göra det britiska kabinettet den rättvisan, att det var det första på 1856 års kongress att föreslå, att befolkningarnes i Donaufurstendömena önskningar skulle rådfrågas, hvilket vore invigningen af tolkbeslut i internationella frågor. Likasom för att: godtgöra sin militära. overksamhet, nnder det vi stredo vid Magenta och Solferino, bidrog -sedermera kabinettet i SaintJames på diplomatisk väg att upprätthålla noninterventionsprincipen, så att Italien kunde förbli herre öfver sina öden och på egen hand fullborda sitt reorganisationsverk. Slutligen har det gifvit ett ädelt efterdöme genom att frivilligt återlemna Joniska öarna. De båda mäktigaste och mest civiliserade nationernas enighet har i lång tid betraktats såsom det egentliga vilkoret för en klokt framåtskridande politik. Alliansen mellan England och Frankrike är nödvändig för freden och för verldens frihet. änskapen mellan dem, som länge varit skilda och fiendtliga, improviseras icke, såsom vi veta. Det behöfves ömsesidiga eftergifter för att befästa den. När kejsar Napoleon I från sin klippa S:t Helena kastade en blick på framtiden, antydde han, att det är mot Ryssland som alliansen mellan England och Frankrike lättast skulle ingås. Han sade vidare. att för att befästa en af så många skäl dyrbar allians,. borde kommersiella eftergifter göras åt engelsmännen. Man kunde ett ögonblick, då den store månnets arfvinge blet kallad till makten genöm folkets och armens omröstning, frukta, att han skulle på nytt börja det första kejsarrikets militära epop att göra Englands försvagande till hutvudmålet för sm politik. Men Napoleon II föredrog att följa sin ärorika farbrors vinkar, den sista timmens råd. Och han var så mycket mera beredd derpå, som han under en lång landsflykt haft tillfälle att personligen lära sig värdera de solida egenskaperna hos det enelska folket, hvars kall det är att i verlen godlgöra det ofida, som dess oligarki gjort. Det är härför vi haft både kriget på Krim år 1854 och handelsfördraget af år 1860. Whigpartiet, på hvars Tiberalism Napoleon I räknade för kommande generationers lycka, har under hans brorsons regering varaktigt befunnit sig vid makten. Om det ej: gjort allt hvad man hade rättighet att vänta af det, skulle det dock icke vilja återupplifva de fordna tories egoistiska politik; ty af de bedragna och öfvergifna nationernas förbannelse och sjelfva det engelska folkete misströstan skola oundvikligen oerhörda katastrofer uppstå. Under orleanserna hade alliansen mellan England och Frankrike till ändamål och resultat att upprätthålla freden och godtgöra ömsesidiga olyckor; nu bör den gå ut på att förekomma framtida olyckor genom lämpliga eftergifter åt tidsandan. Man proklamerade noninterventionsgrundsatsen ; men man inskränkte sig till att afhålla sig ifrån att intervenera. Sedermera har mån för